I senaste numret av Ordfront Magasin (OM 5/09) skriver Daniel Suhonen om svek och sorg. Sveket gäller den svenska socialdemokratin och sorgen tillhör alla dem som hoppades, som gick samman. Han skriver om sprickan, glappet, det tvåfaldiga sveket som rör arbetarrörelsens grundläggande löften: att försvara vanliga människors rätt till ett bra liv samt att vi, den samhälliga gemenskapen, ska ha råd med vanliga människor. Så byggdes en stat, ett folkhem där möjligheten till skolgång och utbildning och god sjukvård blev möjlig inte bara för överklassen. Så byggdes värn kring det gemensamma, det offentliga mot marknaden.
”Man kan kalla denna sorg för folkhemsnostalgi, men jag tror inte den kan förenklas till nostalgi. För det den politiskt sorgsna sörjer är framtiden”, forsätter Suhonen. Det handlar om uppgivenheten inom rörelsen, om avsaknaden av hopp. ”I ett Sverige som aldrig varit rikare upplever människor att framtiden är osäker. Vi till vänster verkar inte längre tro att vi kan göra världen bättre”.
Suhonen menar att arbetarrörelsens uppgift har varit inställd på människovärde till varje pris., men idag talar rörelsen falskt. Vidare talar hon om nödvändigheten att benämna sveket och att sörja för att kunna gå vidare, d v s återfå hoppet, kraften att göra motstånd att bygga det goda. ”Men hur gör man som individ med känslor som är kollektiva? Inga kyrkor håller öppna för de politiskt sörjande, inga ledare sätter ord på erfarenheten.” Och jag känner att Suhonen träffar rätt. Och han träffar mig. Som tillhörande en vänster och en kyrka. För inte heller kristna till vänster hittar kyrkor öppna för vår sorg, inga ledare formulerar vår erfarenhet.
4 comments on “Sorg över kyrka och arbetarrörelse”
Kyrkan har aldrig utmärkt sig för att sätta ljuset på de kollektiva drivkrafterna i vårt samhälle, vare sig det handlat om ett uppenbart kollektivt ansvar eller om kollektiva försvar och projektioner, eller om kollektiv skuld etc. Däremot har samhällsproblem i överlag behandlats som individuella problem inom kyrkan, att hanteras av den enskilde som en samvetsfråga. Så här framställs även sjukdomar och miljöfrågan i samhället, det involverar inte på allvar och i demokratisk mening medborgarnas verkliga inflytande och engagemang, utan görs till en teknisk expertfråga där individen hänvisas åt att överlämna framtiden åt de som har styrmedlen i sin hand. Att ha många val men liten handlingsfrihet, att binda folk till händer och fötter inför deras egna livsangelägenheter och vara hänvisade åt önskningar och hopp, detta är cyniskt. Detta går även emot, den tanke inom den kristna tron som innebär att bön bör efterföljas av handling. Enligt Francicusbönen finns det också en tid för handling och då kan det inte enbart handla om katastrofhjälp. Det måste finnas ett annat sätt att bemöta och hantera destruktiva krafter som urholkar värdena i vårt samhälle. Det är ju här och nu vi är och det är denna planet vi befinner oss.
Den världsfrånvända inställningen inom kyrkan är skev och visar sin halt inför de globla miljöproblemen vilket vår ärkebiskop visar desto större engagemang för, det gör han helt rätt i!!t Det finns en skev inställning inom kyrkan som antagligen har sina rötter i tidigare historia, i allians med övermakten gentemot underordnade grupper i samhället. Det kollektiva räknas inte, beaktas inte och ses inte som en tillgång. Detta är i sig ett svek, speciellt som många globala problem idag varken kan göras till en skuldfråga eller en individfråga.
Genom att genomgående individualisera samhällsproblem och göra moral till den enskildes angelägenhet, så faller många lösningar – på global eller samhällelig nivå – som vissna löv i backen, utan att beröra det etiska ställningstagande som innebär valet att samverka, visa solidaritet och samhällsmedveten ickevåldsmakt!! Miljöfrågan är ett gott exempel men även andra engagemang, som beör det Andres Wesslund inbegriper här d v s vårt samhälleliga ansvar, är väsentligt att människor kan ha ett inflytande på, i en värld där maktens centrum alltmera förflyttats från individerna. Detta kan inte enbart hängas upp på enskildas ansvar, det innebär maktlöshet och apati och inget annat. Vad kan vara mera angeläget och innebära större anledning att ta ställning till gemensamt, än det som faktist berör oss alla gemensamt, de värden vi kommit överens om i samhället som alla kan stödja bör vi ÄVEN kollektivt kunna stödja. Att individualisera problem och sociala glipor i samhället, det innebär att underordnade människor i samhället hålls splittrade och maktlösa På den vägen ökar a-patin (frånvaron av känslor)och därmed våldet i samhället, detta enligt sociologiska undersökningar. Detta är ju detsamma som att satsa allt stöd till den katastrofhjälp i framtiden, som antaglien kommer att hålla kyrkan aktiv om den inte är det på annat sätt, oavsett om det är en följd av nuvarande politiska beslut eller av obeaktsamhet från olika samhällsinstitutoner. Det gäller att förebygga och inte satsa allt på katastrofhjälp eller på ett efterkommande liv.
Det är dags att börja agera och handla gemensamt, både som konsumenter och som kulturbärare och som kristna humanister, som värnar om värden som handlar om livsstil (enkelhet) och enhet (solidaritet) och som inkluderar engagemang för planeten, djurrätten, arternas mångfald och människors rätt till kultur, livssammanhang och allas människovärde!! Vi är som människor beskaffade med sociala förmågor och var och en behöver ett sammanhang, ett livsrum. Ingen lever enbart för sin egen skull och för sitt eget samvetes skull, vi behöver varandra och detta skall ses som en tillgång, en kraft, en motkraft i en opersonlig tidsanda.
/Maggie
Uppgivenheten och avsaknaden av hopp, ja apatin är förmodligen utbredd över hela det moderna samhället och är inte enbart begränsad till någon folkrörelse eller iderörelse eller ens i vårt eget land. Detta var vad jag ville säga och jag påstår detta i stöd av forskare som Rollo May (se hans bok Kärlek och Vilja)
När vi vet att Fem miljoner pakistanier är fast i skuldfällor och slaveri, till trots av lagar mot tvångsarbete och människorättsorganisationer finns. När vi vet att låglöneländer erbjuder billig arbetskraft för västvärldens företagare så kan man rent pragmatiskt sett inte underskatta betydelsen av internationell organiseringar. Oavsett om det handlar om konsumentfrågor i vår del av världen eller om maktlösa människor i tex Pakistan, som hamnat helt i händerna på utsugare, så har den maktlösa människan faktist sin styrka i att hålla ihop gentemot den maktelit eller de trender eller den profit som förtrycker eller underminerar viktiga värden. Motkraften måste innebära organisering och sammanhållning, för solidaritet. Om solidaritet utvecklas som en väsentlig kapacitet, så innebär det att inget folk kan få utnyttja ett annat folks underkastelse, inte ens i namn av aningslös konsumtion.
En annan fråga är hur, för vad och för vilken idé? Med tanke på den globala utveckling som är, så måste det finnas ett sätt att utveckla internationella sammanslutningar och tillhörigheter som i sin struktur inbjuder till både samverkan och ett självständigt tänkande, d v s ickeauktoritära organisationsstrukturer och sammanslutningar. Visioner som nätverkssamverkan mellan inbördes självständiga och oberoende sociala rörelser, som är i kontakt med andra sociala rörelser, den visionen den fanns redan hos visionärer som Elin Wägner.
Idag förekommer just sådana visioner från de som förespråkar en ny typ av facklig och ickeauktoritär politisk samverkan, ”som samlar fackliga företrädare, socialdemokrater, vänsterpartister, en debatt som kan mobilisera den idag verkligt stora grupperingen, nämligen den växande skaran av partipolitiskt hemlös vänster, en debatt som vänder sig till syndikalister, miljöaktivister, vänsterliberaler, till aktivister inom global rättviserörelse, till radikala feminister och till nätverk och föreningar som organiserar invandrare.” Och varför inte också Djurrättsaktivister och Kristna Humanister?
”Men är det inte i en tid som vår, vanmaktens och den politiska förvirringens tid, som den fria idédebatten blir till brinnande nödvändighet?” Citat Olle Sahlström:
https://www.ollesahlstrom.se/index2.php?page=1&ar_id=131
https://www.ollesahlstrom.se/index2.php?page=1&ar_id=43
Hej Maggie och andra som följer med på denna blogg. Först, mitt svar har dröjt men jag blir glad över dina tankar och svar, det finns mycket som berör och som jag instämmer i. Samtidigt så blir det så mycket så jag vet inte vad jag ska börja, kan tro att fler känner så. Olika sociala rörelser som knyts saman i nätverk liksom Olle Sahlström-citaten fastnade särskilt. Jag svarar ja på din och Olles avslutande fråga!
Comments are closed.