I morse (5/1) intervjuades Eva Dahlgren i P1:s morgonprogram. Eva är sångartisten och textförfattaren (bland annat) med storslagen poesi, och som med stor integritet och ärlighet betytt och berört många lyssnare. Evas tidiga skiva Förväntan var en av mina viktiga skivor i sena tonåren. Samtalet idag i radion återknöt till när Eva sommarpratade om varför hon inte trodde på Gud. Hon hade tagit allvarligt på frågan efter att ha blivit ombedd av Svenska kyrkan att skriva ett requiem. I förbifarten hade hon fått frågan: ”Du tror väl på Gud?” Det insåg både kyrkans representant som frågade och Eva var av betydelse, så det blev inget Requiem skrivet, berättade Eva. Synd, tycker jag.
Jag undrar vilka gudomar vi tror eller inte tror på. I många fall är det någon av alla teistiska gudsföreställningar som både troende och icke-troende, a-teister, förhåller sig till. Inte heller jag tror på dem. Det är hög tid att kyrka och kristenhet på allvar arbetar med sin bekännelse- och når bortom teismen. Eller på allvar börjar brottas med vad en teistisk tro kan och inte kan innehålla idag. Eva uttryckte samma anmärkning som Sven-Eric Liedman i Ord o Bild (6/2007-1/2008): teistiska svar krymper världsbilden och den förundran vi alla delar inför universum och det stora mysterium det utgör.
Teism finns även i mer utvecklade teologier och även spår av i många av KHS:ares gudsföreställningar. Åtminstone är teismen något troende behöver förhålla sig till i relation till andra bekännare med mer dogmatisk, traditionell eller fundamentalistisk bekännelse. Är det i denna senmoderna tid möjligt att tro på en personlig Gud? Jag tror det står i vägen för djupare andlighet, som vi som kristna humanister delar med så många fler och dialog om den befrielsens potential som ryms i den kristna berättelsen om människan. Jag hävdar det trots den starka betydelse en personlig gudstro har och haft för människor. Jag tror även teismen ger bränsle till mer stridbar ateism, som trots sin obehagliga dogmatism har värdefull kritik mot kyrka och religion.
Ett requiem av Eva tror jag hade blivit något oerhört fint – men jag respekterar hennes beslut.
Frågan var bara fel ställd.
23 comments on “Bortom teism och ateism”
Jag blev så oerhört häpen och besviken när jag förstod att Eva Dahlgren, som skrivit ”Ängeln i rummet” och ”Vem tänder stjärnorna”, var medlem i förbundet Humanisterna. Jag kunde inte förstå det. Men jag tror Anders är svaret på spåren: det är den teistiska gudsbilden som hindrar henne att förstå sina existentiella frågor och insikter i termer av ”tro”.
I senaste numret av Iona Communitys tidskrift Coracle skriver John Shelby Spong om hur Stephen Hawkins senaste bok ”The Grand Design” kan hjälpa oss att befria oss från den teistiska gudsbilden. I boken kommer ju Hawkins till slutsatsen att Gud inte behövs som hypotes för att förklara universums uppkomst, vilket lett till jubel från Richard Dawkins och fördömanden från Vatikanen. Men både ateisterna och de troende har missförstått alltihop om de tror att Guds ”funktion” skulle vara att förklara världens uppkomst. Den teistiska gudsbilden förmänskligar och instrumentaliserar Gud, och är inte hållbar i vår värld, menar Spong.
Jag instämmer i detta – och samtidigt undrar jag om en ”personlig Gud” nödvändigtvis måste vara teistisk? Även om alla mystiker hävdar att den mystika upplevelsen är bortom orden, så kan de ändå inte låta bli att försöka klä den i ord. Jag behöver berättelserna, jag behöver bilderna, jag behöver bönerna och sångerna som har gett näring åt kristna genom alla tider. Jag behöver be, jag behöver rikta mig till ett ”Du”. Samtidigt behöver jag spränga bilderna för att finna öppningar mot det som är bortom…
Är det möjligt – är det kanske nödvändigt – att leva på flera nivåer i sitt religiösa liv? Att både helhjärtat kunna instämma i den mest naiva väckelsesång, och vara medveten om att den bara är ett oerhört begränsat – och potentiellt begränsande – fast samtidigt oundgängligt – uttryck för något som är mycket större?
Minner mig en lapp jag fick av vännen Tomas Anderson Wij, när vi möttes för några år sen i Skellefteå. Det var efter en av hans spelningar. På lappen stod namnet Spong och Tomas uppmanade mig att läsa boken ”Why Christianity must change or die”. Jag ska söka mig till den nu, tror jag, efter att ha läst din kommentar, Helene. En sång av Tomas, som berör mig mycket, förresten är en bön. Tomas sjunger: Gud om du hör mig, jag kommer som den jag är. Gör nånting vackert av allt som går sönder här. Jag vet inte varför, om Gud är personlig trots allt eller om det är något annat som fångar mig i sången?
Spong skriver om teism och boken av Hawking och Mlodinov i
https://mainstreamunitedmethodists.org/LinkClick.aspx?fileticket=ZSjF0dsyLKU%3D&tabid=886
Hur kan teism begränsa? Gud är större! Allt ryms inom Gud. Det var ju tråkigt att Eva Dahlgren inte skrev ett requiem. Det hade eventuellt lett till en frontalkrock med Gud, vilket som bekant skedde Maria Küchen vid ett psalmskrivarseminarium i Italien.
Vi har ju alla olika gudsrelationer. Min egen är högst personlig till min Gud och alla ting. För att förstå detta tror jag att vi kan ta hjälp av Hjalmar Sundéns Religionen och rollerna. Vi har olika sätt att möta Gud, men är du öppen , så kan du även tala med bokstavstroende fundamentalister och ta in dessa i din förståelse. Sundén uppskattade ju mest rollreligionen och förstod sig inte på den opersonliga gudsrelationen; tremendum et fascinosum, men även om jag själv inte är filosofisk i min egen bön och inlevelse i liturgi och bibelberättelser, så förstår jag att andra kan vara det. Gud är större. Det gäller att gå ”från naivitet till naivitet” Just nu har jag glömt namnet på den religionspsykolog som skrev detta om religionens utveckling i människan. Kerstin Falk
Hej Kerstin! Ikväll klarar jag inte att reda ut mina tankar, jag är för trött. Jag ska försöka att återkomma. Den som skrivit boken Från Naivitet till naivitet är Göran Bergstrand.
/Anders
Det du skriver Anders får mig att tänka på Elaine Pagels. Hon är professor i kristendomens tidiga historia vid Harvard och har skrivit den mycket intressanta boken ”De gnostiska evangelierna”. I den gör hon tydligt att kristendomen i sitt tidiga skede bestod av flera olika strömningar. Hon menar att något väsentligt där blev bortsorterat av den framväxande kyrkan.
Göran Rosenberg har intervjuat henne i serien ”Saknaden efter Gud” och intervjun finns på Axess Play. Hon berör sådant hon skrivit om i boken men är också mer personlig.
Intervjun finns på
https://www.axess.se/tv/player.aspx?id=276
Tack för tipset, låter intressant!
Lars, gnosticismen kritiserades ju för att förandliga den kristna berättelsen, kampen gällde ju inkarnationen. Jag vill själv inte överge inkarnationstanken, däremot behöver vi nya tolkningar, nytt språk av vad den innebär. Har inte dock inte sett intervjun än. /Anders
Återigen. Hur kan teism vara begränsande? Vi som tror på Gud tror ju på allt som ateisten tror på, men vi lägger det i Guds hand. Det är ju fördjupande och inte begränsande.
Jag tror att i det filosofiska begreppet ”teism” ligger en syn på gud som ett väsen som är vortom världen, en ”yttersta orsak*” som ingriper på ett mekaniskt sätt, snarare än något som är en inneboende kraft som verkar i processer. Teism är alltså inte bara ett ord för ”gudstro” utan innebär en mer specifik syn på gud, som filosofiskt sett hör hemma i 1700-talet. jag är ingen religionsfilosof, men det är ungefär så jag fattar det.
Kerstin, först måste jag uttrycka hur inspirerad jag blir av din och andras kommentarer!
Som Helene skriver så har begreppet teism med ett sätt att förstå och konceptualisera att göra, d v s hur vi förstår och föreställer oss det vi definierar Gud. Jag gick in via länken Lars lämnade och där beskriver Spong mer vad som traditionellt läggs in i begreppet. Det här är ett utdrag ur en lite längre reflektion eller kommentar från Spong på Stephen Hawkings bok. Jag tycker hela reflektionen är läsvärd:
…”The reason that this deep-seated misunderstanding abounds in both the press and in current religious voices is that both the religious and the popular mind are still infected with the theistic definition of God. By this I mean that theologians and average citizens alike continue to conceptualize God as a being who exists in some place external to the world and who is equipped with supernatural power. This deity uses this supernatural power to intervene in history to guide life toward a particular conclusion or down a particular path. This theistic understanding of God, however, died in academic circles as long ago as the 19th century, but its shadow or its echo is still present and is reinforced constantly by the liturgies, hymns, sermons and prayers in the churches, synagogues, mosques and temples of the world. Theistic theology is not unlike the daily report of the weatherman, who informs us that the sun will rise and set at a particular moment each day, though we have known since the time of Copernicus in the 16th century that it is the earth’s rotation on its axis as it journeys around the sun each year that creates the illusion of the sun itself rising and setting. I welcome Stephen Hawking’s latest book as well as his religious insight as driving one more nail into the coffin of theistic thinking and forcing the religious world to begin the hard process of rethinking what it is that we mean when we say the word God. Maybe the word itself has become so corrupted that we cannot continue to use it, but I would argue that the experience of transcendence, otherness and even heightened consciousness is real and that this experience has pointed to and been part of what we have historically meant by the word God. We need to remember that despite all of our God assumptions, we have only a human language to use and it is by means of that language that we have always sought to translate our deepest yearnings. What Stephen Hawking is saying is that no matter how sophisticated our theological understanding is, the idea of God as a supernatural being who started the universe, and who from time to time has intervened in miraculous ways in the affairs of the universe in general or of this world in particular, is no longer viable. Since most people have no other frame of reference in which to think about God, they hear this as a denial of any divine reality. If one is not a theist, at least according to the limitations of the English language, the only alternative is to be an atheist. Theism, however, is not a name for God or even a name for one who believes in God. Theism is the name of a human definition of God that is no longer believable. Atheism does not mean that there is no God. Atheism means that the theistic understanding of God no longer translates into the world of our experience.”
Helene talar om att det kanske är nödvändigt att leva i sin tro på olika nivåer. Kanske är det så. Vi behöver orden, språket för att kommunicera, samtidigt stänger det. Jag tror främst att det religiösa språket idag stänger, som Spong är inne på. Teistiska föreställningar hör dit för mig och för många människor i denna senmoderna tid i vår del av världen. Jag uppfattar dock att dina egna föreställningar har stor rymd – för dig är det inget problem att kalla dem teistiska och för mig är det inte svårt att hålla med dig om det som öppnar och fördjupar. Men gör ordet Gud det idag?
Spong finns även på svenska. Jag tittade i en av hans böcker på biblioteket i Umeå igår, när jag hade lite tid över. I förordet beskrev Spong ett seminarium där prästen och den kyrkliga administratören gick i försvar medan den tredje paneldeltagaren, astronomen, hade fått en djupare andlig insikt av att ha läst och lyssnat till Spong. Kanske det är en god illustration över kyrkan, tro och vår tid. /Anders
Anders,
Kan du utveckla vad du menar med ”obehaglig dogmatism” som epitet på mer stridbar ateism?
Kerstin,
Vad i din mening tror ateisten på?
Ulf, för mig kan dogmatism uppträda i såväl religiös som profan tappning. Ser man nyliberalismens framväxt, så har den i ekonomer, partier och politiker som Carl Bildt haft många dogmatiska försvarare. Många politiska beslut kring ekonomin har sedan 80-talet, av ideologiska skäl fattats mot både bättre ekonomiskt vetande och mot humana värden, som jag antar de ändå velat anse sig försvara.
När det gäller en del ateister har jag med många upplevt att de gjort för stora anspråk på vad t ex kristen tro är. De verkar helt enkelt okunniga om den rika, stora filosofiska och teologiska reflektion som pågått, och pågår, inom fakulteter och kyrkor genom århundradena. Eller så bortser de ifrån den, och definierar troende i för svart-vita färger. Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” rymde sådana tendenser. Svart-vita bilder i deras web-frågor gjorde mig som svarade antingen till fundamentalistisk eller traditionalistisk kristen – eller till ateist i deras tappning. Jag hör inte hemma i någon av dessa kategorier. Själv är jag märkt och illa behandlad av sådan tro, och vet vad den innebär, men jag tilltalas inte av en omvänd dogmatism som denna kampanj innehöll spår av. Det känns lika obehagligt. Sven-Eric Liedman förspråkade en ”mjuk ateism” i Ord&Bild 6:2007-1:2008. Även han värjde sig sig mot mer dogmatiskt ateistiska uttryck och var en omtyckt gäst på KHS sommarmöte 2009, som uppmuntrade förbundet att skriva ett kristet humanistiskt manifest!
Till Humanisternas försvar är att de i sin religionskritik återkommande pekar på omöjliga eller oförenliga ståndpunkter som ryms inom (stora) delar av kristenhet och bland andra religioners företrädare. Men det är mer intellektuellt skarp argumentering än att gemensamt närma sig de stora livsfrågorna – både kring existensen och kring den dagliga nödvändiga gemensamma kampen mot orättvisor och till försvar för det utsatta. Kamp mot nyliberalismens frukter är en sån konkret kamp som borde förena humanister idag, tycker jag. Och även god religionskritik, där Humanisterna konkret pekar på övergrepp som sker i religiösa föreställningars namn. Det är viktigt.
Såg förresten igår jesuiten Rainer Cars bok om Tro & vetande-debatten med Hedenius i ett halvsekels perspektiv. Har glömt titeln men den verkar inbjudande till mer konstruktiv dialog kring frågan som mycket av Humanisternas kritik idag går tillbaka till. /Anders
Anders, jag tolkar det som att du med dogmatisk syftar på ateisters dogmatiska tolkning av kristen tro. Kan förstå om du uppfattar det så. Tyvärr uppfattas religionskritik ofta som onyanserad, även när den är motiverad. Det är svårt att vara så specifik att endast de som bör kritiseras känner sig träffade. Sedan är det inte Humanisternas roll att lyfta fram det som är bra med kristen tro, det finns det andra organisationer som gör.
/Ulf
Svar till Ulf G:
Ateisten liksom den kristne tror ju på DNA, synnerven, pilotens och kirurgens yrkesskicklighet, att trafiken för det allra mesta fungerar, ja hela universum. Många av oss kristna tror dessutom på att det är Gud som håller samman allt. En spermie och ett ägg smälte samman i min moders liv, men samtidigt var det Gud som ville mitt liv och skapade mig.
Kerstin, jag tror flera saker, t.ex. har jag förtroende för pilotens och kirurgens yrkesskicklighet. Som ateist saknar jag dock tro (i religiös betydelse) på någon gud. (Dock kan ateister vara flygrädda.)
Om jag skulle säga att teism var begränsande så skulle jag mena att det finns saker som vetenskapen inte (ännu) kan svara på, t.ex. varför inträffade Big bang eller om människan har fri vilja. Om du skulle förklara dessa vita fläckar på vår kunskapskarta med Gud, så skulle jag kunna tycka det var begränsande, eftersom detta påstående inte kan testas och därigenom försvårar det för alternativa framtida förklaringsmodeller.
Nej, jag skjuter som du kanske märker av mitt svar inte ut Gud i det ovetbara. Allt som jag lärt mig av t ex naturvetenskap tackar jag Gud för. Den stora inspirationskällan härvidlag är Gunnar Edman och Stefan Edman. Det är dessa två kristna författare som står för min naturvetenskapliga bildning. Gud läker mina sår samtidigt som den skicklige kirurgen eller psykologen utför sitt arbete.
Ulf, jag tror att ateistisk religionskritik tjänar på att nyansera sig även om det, som du skriver, kan vara svårt att bara de som bör kritiseras kommer att ta åt sig. Skälen är flera. Ett rör ateismen själv som Mattias Martinson tar upp. Han menar, i resonemang utifrån Onfray, att den seriösa ateismen ”för att inte förneka sin egen djupaste logik måste../ /.. våga delta i en engagerad brottningskamp med samma teologiska motiv som religionen representerar”. (Ord&Bild 4:2008). Ett annat rör att sekulär och religiös humanism har gemensamma uppgifter, då är det synd om man fastnar i polemik med mer fundamentalistiska krafter som gillar debatten i sig. Teismen – ateismen i sig är egentligen sekundär, tänker jag, om vi vill värna humanism, d v s att försvara och stärka humanistiska värden. Dogmatism, som det började med, ryms i alla sammanhang – som hos mig själv. Jag märker tendenser av det i min förra kommentar, där jag förenklat lyfte upp ett exempel; nyliberalismen.
Anders, jag håller med om att det finns likheter som borde kunna förena sekulär och kristen humanism. Ett hinder till att detta inte sker mera är att sekulära humanister ofta tar avstånd från vidskeplighet och ovetenskap i allmänhet, inkluderande alla former av religiös tro och andlighet. Tack för dina svar.
Blev inspirerad av debatten här. Börjat läsa John Shelby Spong.
Kanske är min gudsbild inte klassiskt teistisk.
Jag tror på en kärlekens kraft till förändring.
Benny, ändrade från deistisk till teistisk i din kommentar. Visst var det så du menade? Deism, def: världsåskådning som erkänner Guds existens men förnekar hans (sic!) ingripande i världsförloppet (Bonniers compact lexikon). /Anders W
Anders,
tack jag menade så.
Jag blir allvarligt talat en aning förvånad över diskussionen, eftersom jag inte ser något problem med att vara både hårdkokt teist och hårdkokt humanist där man givetvis inte varierar betydelsen av teism utan humanism. För mig är humanism att lovsjunga människans växande kunskapslust samt kulturella meningsskapande i allmänhet och det non-religiösa i synnerhet (non-religiös i detta fall att oavsett sin livssyn som religiös eller ateistisk/agnostisk/ignostisk kulturellt bygga ett meningsskapande som är allmänmänskligt, alltså mer likt den klassiska norska betydelsen av Humanetikk. Med denna tolkning, torde inte finnas oöverstigliga problem i att träffas över religionsgränser eller ens att bedriva religions- eller ideologikritik inom diskursen. Så mitt förslag är alltså att försöka se oss som just kristna humanetiker. J.S Spong tror jag för egen del är en återvändsgränd genom sin undflyende fördom om det lingvistiska problem med att beskriva Gud.
Självklart finns Gud och självklart kan man vara humanist ändå!
Comments are closed.