Manifestkritik

När manifestet för en kristen humanism, ”Att vara kristen är att vara humanist” nådde Förbundet Humanisternas bloggsajt, blev det en energisk debatt. Genomgående bland bidragen var en kritik mot manifestet och religiös tro i allmänhet och det var förvånansvärt oförsonliga tongångar från flera bloggare. Några har dock fått mig, som medförfattare till manifestet, att tänka till och självkritiskt reflektera. Min kommentar är begränsad, men för den som vill följa kommentarstråden som jag refererar till, så finns den här.

En kritik handlar om att manifestet är dogmatiskt. Denna dogmatism anses uppkomma genom att hänvisa till Gud som sker t ex i följande manifestrader: ”Kristen tro tolkar … Denna tolkning är rotad i en intuitiv erfarenhet av att Gud är allt livs ursprung och mål och att hela den skapelse vi delar med varandra är föremål för Guds kärlek och omsorg. … Människan är skapad till Guds avbild.”

Så här skriver en kritiker: ”Kort sagt denna inledning till manifestet är anti-humanism och visar att man är på en pre-modernistisk nivå i sin religionstolkning. Jag kan acceptera att kalla det goda ”gud” att se en del av de kristna berättelserna som narrativ som kan skapa insikt genom reflektion tolkning. Jag kan till och med acceptera att de religiösa narrativen innehåller våra förfäders (tyvärr inte så mycket mödrars) livsvisdom och att kritisk reflektion kring denna kunskap kan ge insikter kring vad i det innebär att vara människa. Men denna dogmatiska kristendom som inledningsstycket visar upp här inte hemma i en rörelse som vill kalla sig humanistisk. Hur ska en buddist, troende jude eller muslim se på denna humanism som håller för sant sådant de inte med sin religion kan hålla som sant.”

Ingen av manifestförfattarna tror jag vill eller tänker att det skall uppfattas dogmatiskt. Jag ser två skäl till att den ändå gör det. Det ena är att en text som blir alltför teologisk, som jag själv tycker att manifestet blivit, lätt uppfattas som en hänvisning till en dogm. Tro blir för mottagaren uppfattad som att man uttrycker trosdogmer. Man ser inte att de manifesterande står i ett ständigt tolkande, förkastande och omtolkande – också i förhållande till den gud man bekänner. Det andra handlar om språket, som annan kritik skjuter in sig på. Satserna uppfattas vara uttryck för faktapåståenden från avsändaren: ”Människan är skapad till Guds avbild.” uttrycker inte en åsikt eller värdering utan är ett faktapåstående om vår externa verklighet, tredje personsontologin. Alltså är det ett djupt meningslöst påstående och ett brott mot vetenskapens och vardagens språkspel, det hör inte heller hemma inom filosofin eller politiken.”  Denna kritik gör det nödvändigt att fundera på språket och hur vi kommunicerar. Moderniteten förutsätter att både sändare och mottagare aktivt i sin kommunikation arbetar på vad man vill säga och vad man hör. Det finns uppenbarligen språkliga klyftor att överbrygga mellan religiös och sekulär humanism.

Sen blir en del kritik själv dogmatisk när den vill låsa fast tro vid vissa dogmatiska ståndpunkter, vilket andra kommentarer gav uttryck för. Både biskop Jackelén, som någon refererade till, och Mattias Martinson, professor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet, utmanar både teism och ateism med hänvisning till hur postmodernismen dekonstruerat de teistiska gudsbegreppen. Den utgångspunkten skulle kanske vara spännande i en fortsatt dialog?

Till sist tilltalas jag av följande kritik:

”Angående det religiösa språket, om humanism är att sätta ontologiska försanthållanden efter sitt humanistiska ställningstagande så är det inte OK att FÖRST skriva att ” Människan är skapad till Guds avbild” och sedan kalla sig humanist. Jag tycker programmet ska skrivas om så att man FÖRST definierar sig som humanist, och sedan deklarerar sin inställning till gudsfrågan och människans ursprung. Då den humanistiska traditionen sätter kritiskt tänkande i centrum är det oförenligt med detta strävande (anser jag) att säga ” Människan är skapad till Guds avbild”. Om man vill vara humanist får man ändra formulering, Exempel: ”vi humanister som också är kristna har en trosuppfattning som inkluderar att vi tror att människan är skapad till Guds avbild. Som troende humanister anser vi att man då ska sätta människan, den unika personen, i centrum så som vara likvärdig med Gud. Detta eftersom vi kan ha kunskap om våra med människors intressen men inte på samma sätt kan uttala oss om Guds vilja. Vi ser det som Guds vilja att sätta medmänniskan i centrum då vi medmänniskan är guds företrädare på jorden. Vi ser guds förkroppsligande i Jesus som att gud är förkroppsligad i alla personer” Eller något åt det hållet, i alla fall en text som reflekterar att man som humanist har ett åtagande gentemot sin medmänniska.

Nu tycker jag att manifestet reflekterar att vi humanister har gemensamma åtaganden mot våra medmänniskor, men språkspelet och föreställningarna om Gud som uppfattas dogmatiska kom i centrum för vad många uppfattade. Jag tar till mig av det sista stycket. För kristna humanister är det inte svårt att sätta människa först och kristen sen. Jag kommer att tänka på lundateologen Gustaf Wingrens bok Människa först, kristen sen där tankegångar från kyrkofadern Ireneus och den danske filosofen Lögstrup presenteras som väl stämmer med detta. Detta syns dock för litet i manifestet.  Främst gillar jag att den sistnämnda kritiken både gav konstruktiva förslag på skrivningar och öppnar för fortsatt dialog – och den inbjudan fanns även i annan kritik som jag inte får plats att kommentera här.