Nu har det gått ett år sedan kung Charles III:s kröning. En detalj från den pampiga (obs understatement) gudstjänsten i Westminster Abbey som dröjt sig kvar i mitt minne är den där skärmen som ställdes upp för att förhindra insyn då ärkebiskopen smorde honom med helig olja. Oj vad en del var upprörda över att inte få titta på. Men – om vi bortser från det absurda i idén att AD 2023 smörja någon till kung ”av Guds nåde” – så tycker jag att det finns något fint i det. I en ceremoni där Charles oavbrutet hade hela världens blickar riktade på sig kunde han väl få ett litet andrum, ett ”Privat O”. (Ni som läst Nalle Puh minns kanske att han hittade en mystisk skylt som det stod Privat O på, och kloka vuxna förstod förstås att det ursprungligen stått ”Privat Område” på den.)
Vi lever i en tid då vi blir alltmer offentliga allesammans när vi delar vår vardag på sociala medier. Inte minst gäller det s k influerare som låter oss titta in i deras vardag i realtid. Vi förstår naturligtvis att det är en iscensatt vardag, men fiktionen är ändå att vi ser in i deras privatliv. I en sådan tid tycker jag nästan det var en motståndshandling av det brittiska hovet att sätta upp den där skärmen.
För länge sedan läste jag Shirley MacLaines självbiografi ”Ut på yttersta grenen” där hon berättar om hur hon för att förbereda sig för rollen som Irma la Douce intervjuade prostituerade, och hur en av dem berättade att hon hade ett område på ryggen som kunderna inte fick röra vid. Hon som gav kunderna tillträde till sin kropp behövde ha ett område som inte var tillgängligt.
Är vi på väg mot en tid då vi börjar värna om vårt ”Privat O”? Martin Wicklin ställde i söndagsintervjun med Stina Dabrowski en fråga om hennes samliv med maken, som hon klippte av med ett ”det tycker jag tillhör privatlivets helgd”. Bra där Stina, tänkte jag.
Och så är det Fredrik Prost som är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris med boken ”Leŋges hearggi Sáhčal fatnasa” som handlar om samisk andlighet och inte kommer att översättas till något annat språk, förutom som arbetsmaterial för juryn, kopior som kommer att förstöras. Detta för att det samiska arv han skildrar inte ska kunna approprieras och förvanskas av andra. Det tillhör ett samiskt Privat O, menar han. I en intervju på radio sade han ungefär ”Bara för att något finns behöver man inte ta det”. Tänkvärda ord.
Om jag likt radions Spanare efter dessa exempel ska våga mig på att sia om framtiden är det kanske ändå att framöver kommer alltfler bejaka sitt behov av Privat O och inte skämmas för att sätta upp små skyltar.
BIld av Chris Sansbury från Pixabay