Om rättfärdighet och sånt – omläsning av en 83 år gammal bok

Inför en tågresa Umeå—Stockholm t o r härförleden plockade jag fram Lars Ahlins debutbok Tåbb med manifestet (1943) för omläsning. Jag läste den första gången runt 1970 efter tips av en kamrat i KRISS (Kristna Studentrörelsen i Sverige). Ahlins självbiografiskt färgade roman beskriver en ung man som, med orden ”åt alla lycka bär” ur Internationalen sjungande inom sig, möter egen och andras arbetslöshet, fattigdom och kärlekar i 30-talets Sverige. Där börjar också Ahlin formulera sin säregna och radikala jämlikhetssyn.

Boktipset motiverades väl av att vi studenter, präglade av idealistisk kristendoms- och samhällsförståelse, borde möta nya verkligheter. Vid omläsningen i dag hittade jag dock något oväntat, nämligen Martin Luther. Som ju prövade sin tids sätt att ta religionen på verkligt allvar, att gå i kloster. Ahlins språkrör, konstnären Staffan, säger:

_{Men han [Luther] fann att ju närmare man kommer Gud desto klarare ser man sin synd. Men ser man sin synd är också samvetsfriden förstörd. Det var nu han började ropa efter en nådig Gud, som han till sist också fann genom att lösa en dunkel hebraism. Det visade sig nämligen att genitivförbindelsen ’Guds rättfärdighet’ inte var genitivus possisivus utan genitivus instrumentalis. ’Guds rättfärdighet’ var inte någon fruktansvärd och otillgänglig egenskap hos Gud utan en rättfärdighet från Gud, medlet varmed han rättfärdiggjorde syndare. (s. 197)}

Omläsningen gav en aha-upplevelse. Teologin hos den 28-årige Ahlin minns jag inte alls från den första läsningen. Mitt intresse för Luther och exegetik var begränsat vid den tiden. Senare har jag lärt mig att Ahlin, vid sidan av Gustaf Wingren, under några decennier var den tidens stora Luthertolkare (Carl-Axel Aurelius) (se bloggen 2021-06-14) .

Vid omläsningen ser jag att Ahlin, i teknisk detalj, analyserar Luthers ”omvändelse” och hans brottning med Romarbrevet 1.17, alltså ”I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.”

Måhända udda och nördigt i en värld med krig, kris och osäkerhet: Luther och Ahlin ser en klar riktning från Gud till människa. Det är hen som ger rättfärdighet, men också hen som ger tro. Kanske tyckte den blivande prästen och teologiska etikern Ann-Cathrin Jarl, hon som tipsade oss, att vi borde få del av detta. Förutom det andra som hände Tåbb, i hans hårda tid, i hotet från en växande fascism.

För Ahlin var tron inte en prestation, en gärning, utan en gåva att förvalta. Samtidigt med kallelsen till, och efterföljelsen i, det sekulära. Ofta i det fördolda.

Ett lästips från ett sekulärt 70-tal: Författaren Lars Andersson skrev om Tåbb i DN då (https://static.bonniernews.se/gcs/arkivet/1978/02/bib13991099_19780227_11169_56_507017/bib13991099_19780227_11169_56_0004-4769×6629.jpeg). Inte mycket Luther där.

_{Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå}