I torsdags inleddes den muslimska fastemånaden Ramadan. Istället för att tillönska Sveriges muslimer en lätt fasta valde vår vice statsminister att publicera en debattartikel i DN, där hon tillsammans med två partikamrater går till angrepp på de muslimska organisationerna och hävdar att de är infiltrerade av Muslimska brödraskapet ”i syfte att framstå som ett vanligt civilsamhällesnätverk, med det verkliga motivet att utnyttja demokratins egna institutioner och verktyg mot densamma” (1).
Artikeln är ett uttryck för en trend som jag efter 20 års engagemang i religionsdialog iakttar med stor oro. Oron gäller i första hand mina muslimska vänner, men i förlängningen oss alla. Därför vill jag dela lite tankar och kunskap i detta inlägg som jag hoppas ni orkar läsa fast det är (lite för) långt.
I debattartikeln i DN finns en liten brasklapp: ”en anpassad islam är inte ett problem”. Frågan är vad de menar med en ”anpassad islam”. Under 2000-talets första decennium applåderades muslimer när de anammade den svenska folkrörelsekulturen. De bildade studieförbund, scoutverksamhet och folkhögskola, och organiserade sina moskéer enligt den svenska föreningsmodellen. När Stora moskén i Stockholm bjöd in till iftarmåltid infann sig både statsministrar och kommunalråd. Under ramadan 2011 bjöd riksdagsledamöterna Mehmet Kaplan (MP) och Caroline Szyber (KD), in till iftarmåltid i riksdagen.
När vinden vände
Men sedan vände det. Mehmet Kaplan som 2014 blivit bostadsminister fick 2016 lämna sin post då han befunnit sig på en fest anordnad av en turkisk organisation där också en representant för den högerextrema organisationen Grå vargarna hade närvarat. (Jag vill i sammanhanget påminna om att vi har en migrationsminister vars son visade sig tillhöra en nazistisk kamporganisation, och att vice statsministern deltog i SD-ledarens bröllopsfest tillsammans med en ökänd gängkriminell och en norsk högerextremist utan att detta lett till några avgångskrav. Det är skillnad på folk och muslimer skulle en kunna säga.)
Avsättningen av Kaplan var som en stormsvala som förebådade ett bredare misstänkliggörande av de muslimska organisationerna. Deras anpassning lovordades inte längre utan sågs som strävan efter ett parallellsamhälle. Muslimers engagemang i politiska partier utmålades som infiltration från Muslimska brödraskapet, I höstas lades den muslimska folkhögskolan ner då statsbidragen dragits in.
Senast ut i borttaget stöd är Islamic Relief. I debattartikeln påstår de tre kristdemokraterna att organisationen har ”nära band” till Muslimska brödraskapet. Detta är dock ett påstående som inte kunnat verifieras av Centrum mot våldsbejakande extremism, som på uppdrag av SIDA att gjort en genomlysning av organisationen. SIDA konstaterar (liksom vid tidigare granskningar) att Islamic Relief Sverige är en av de organisationer som levererar högst kvalitet och effektivitet i biståndet. Varken Sida eller Center mot våldsbejakande extremism ser tecken på att verksamheten är antidemokratisk eller våldsbejakande, eller att det finns kopplingar i nuvarande styrelse och ledning till sådana miljöer. Dock menar CVE att eftersom några personer i Islamic Reliefs styrelse möjligen har släktingar som kan tänkas ha koppling till våldsbejakande islamism, bör en ”försiktighetsprincip” tillämpas. Mot detta har många andra aktörer på biståndsområdet protesterat och gjort en JO-anmälan, baserat på sina goda erfarenheter av samarbete med Islamic Relief (2).
Underblåser islamofobin
Den ”guilt by association” som fällt såväl Mehmet Kaplan som Islamic relief drabbar alla muslimer i Sverige. Med sin artikel underblåser KD:arna den islamofobi som en BRÅ-rapport från 2021 visat omfattningen av (3). Det räcker att titta på kommentarsfälten till valfritt inlägg på Facebook med bild på en kvinna i hijab för att få ett mått på antimuslimska stämningar.
Men vänta lite! Hade det inte varit problem med studieförbundet och folkhögskolan? Och är inte Muslimska brödraskapet en läskig organisation?
Jo, det tycks som om det funnits problem med ledning och organisation på folkhögskolan. Det hade funnits lärare som inte höll måttet (4). Men om samhället ansett att det fanns ett värde i en folkhögskola med muslimsk profil hade det kanske gått att tillföra resurser för att komma tillrätta med problemen?
Muslimska brödraskapet är en hemlig organisation, vilket gör att den omges av en mängd spekulationer, och att det inte finns så mycket akademisk forskning kring den. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) publicerade 2018 en kunskapsöversikt (5) som tecknar brödraskapets historia och kopplingar till Sverige – där det påpekas att ingen kunnat belägga att de styr de muslimska organisationerna.
Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet (IMS) vid Södertörns högskola gav nyligen ett webbinarium (6) med Marco Nilsson, som publicerat en rapport baserad på intervjuer med avhoppare från Muslimska brödraskapet i Sverige, som indikerar att organisationen försvagats på senare år (7).
En fråga som enligt Marco Nilssons informanter hade diskuterats i den svenska brödraskapsgruppen var kvinnligt medlemskap, vilket ständigt röstats ned. Och visst – jag är väl medveten om att många muslimer har en kvinnosyn jag inte delar – men också att den är föremål för diskussion och stadd i förändring. Många har generellt en konservativ syn på religion och samhälle – men det är ju faktiskt något de delar med ett växande antal anhängare av såväl kristendom som andra religiösa traditioner.
Det som oroar mig med KD-artikeln är att den viftar med SD-tillverkade halmgubbar. Den propagerar för politiska åtgärder som inte bygger på några faktaunderlag utan på rykten och spekulationer. Det är farligt för oss alla. När SD förverkligat sin ambition att knäcka de muslimska organisationerna och få muslimer att ”återvandra” – vem är näst på tur? Enligt programmet Tidö 2 ska alla statliga bidrag till folkbildning dras in. Demokratikravet för statsbidrag till trossamfund drabbar även kristna organisationer (om berättigat eller ej kan diskuteras).
Judar är för närvarande omhuldade av Tidölaget – men SD:s argument för att tolerera judisk närvaro i Sverige var ju att de är så få – det ligger nära till hands att föreställa sig att de om några år kommer fram till att 20 000 judar nog ändå är 20 000 för många. För övrigt finns en parallell till kravet på anpassning i den judiska historien. Under 1800-talet strävade europeiska judar efter att anpassa sig, de övergav sin traditionella klädedräkt, gudstjänsten i synagogan ändrades så att den skulle påminna om den kristna, judar engagerade sig i samhället. Men i den antisemitiska berättelsen vändes detta emot dem.
För att travestera Niemöller alltså: först kom de efter muslimerna, men jag protesterade inte…Det är dags att protestera.
- Debattartikel i DN https://www.dn.se/debatt/vi-har-varit-naiva-och-fega-infor-hotet-fran-islamism/
- Debattartikel om Islamic Relief https://www.svd.se/a/V69BBd/islamic-relief-sverige-ar-sidas-beslut-rattssakert-fragar-debattorer
- Folkbildningsrådet om Kista folkhögskola https://www.vilarare.se/folkhogskolan/nyheter/kista-folkhogskola-mister-statsbidraget–i-dag/
- BRÅ-rapport om islamofobiska hatbrott https://bra.se/rapporter/arkiv/2021-03-31-islamofobiska-hatbrott
- FOI:s rapport Muslimska brödraskapet En kunskapsöversikt https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–4608–SE
- IMS webinarium https://www.youtube.com/watch?v=jAzRJIFtf0I
- Utvecklingen av Muslimska brödraskapet i Sverige https://ju.diva-portal.org/smash/get/diva2:2037339/FULLTEXT01.pdf
Helene Egnell är stockholmare av födsel och ohejdad vana, men har rötter både söder och norr om Mälardalen. Hon är präst i Svenska kyrkan, en gång i tiden journalist, numera pensionär. Religionsdialog, feminism och funktionshinderfrågor ligger henne varmt om hjärtat. Sitter gärna i en fåtölj med en bok eller en stickning, annars kan man hitta henne i Operans salong.
Bilden: Berke ÇITAK från Pixabay