Dag efter dag firar främlingsfientligheten triumfer i politiska utspel, nya lagar, krigsrapporter, lanserade hotbilder. Främlingsrädsla är främlingsfientlighetens moder. En rädsla som växer ur verkliga eller fantiserade kränkningar eller utanförskap. En rädsla som växer ur erfarenheter av våld och övergrepp från barnaåren och uppåt, erfarenheter man förträngt eller glömt men som ligger som en mörk bärvåg genom människans mognadsprocesser. En bärvåg som bara kan uppvägas av erfarenheter av gästfrihet, jämbördighet och fullt erkännande av omgivningen.
Det vi kallar ”maskrosbarn” är upplevelsen av en ung människa som växt upp i trasiga sammanhang men visar prov på en relationell mognad där kärlek och försoning ingår. Ingen människa kan bli av med sina erfarenheten, medvetna eller omedvetna, för kroppen minns det medvetandet inte minns. Men att få möta rättfärdighet och barmhärtighet, genuin vänskap och erkännande kan ge mod att bära och balansera sitt mörker.
Men när hela den sociala situationen belamras med skeenden där människor förnedras, misstänkliggörs, jagas, attackeras och dödas i massmedias nyheter och fiktion, krävs det rejäla motkrafter eller en djup etisk bärvåg för att kunna hålla en riktning på livet.
Gästfrihet är ett begrepp som beskriver relationer som används i många sociala sammanhang och har en djup historisk förankring. Så djup att vi mycket väl kan tänka att den är naturgiven, att den är inskriven i allt levandes DNA. Inte som automatiserat relationellt beteende mellan individer, arter eller livsformer, utan som växer fram genom dynamiska mognadsprocesser. Mognadsprocesser som ger olika resultat beroende av vad som händer under tid en individ eller en kultur mognar.
Varje art av levande organismer har en minimitid för sin fysiska mognad. Ibland anges det lite förenklat till ¼ av den stipulerade livstiden. För människan ca 23 – 24 år. Då räknar man med att den senaste delen av människans hjärna – som ligger i pannloben – har utvecklats färdigt. Det är den delen av hjärnan som är med och hjälper oss att bygga våra sociala relationer för att ge bästa möjlighet för överlevnad. Det är först då vi på individuell basis kan ta sådana beslut som gör att vi uppoffrar oss för andra, trots att det kan kosta oss vår jobbet, vår välfärd, vår ställning och vårt liv. Fram till dess följer vi förebilder som inspirerar oss eller auktoriteter som driver oss eller överhet som tvingar oss.
Men att mogna till radikal gästfrihet är inget som sker automatiskt. Sexuella kränkningar eller erfarenheter av övergivenhet och våld som barn stör den relationella mognaden. Droger likaså. Men också erfarenheter av att manipulation eller våld ger makt och kontroll över andra och rikedom, tenderar också att förändra mognadsprocessen riktning. Det är inte en självklarhet att de som har högst maktställning också har full relationell mognad med beredskap att uppoffra sig för andra. Det är större chans att sådan relationell mognad finns hos människor utan makt och rikedom.
Socialisering är inte detsamma som relationell mognad. Socialisering är den mognadsprocess som syftar till att människan formas såsom omgivningen är formaterad. Den process som gör oss lika varandra inom en kultur eller subkultur. En process som skapar gemenskap och trygghet så länge vi inordnar oss inom kollektivets ramar. Sektbildning är en sådan extrem socialisering som normalt blockerar den relationella mognad som strävar efter att en person ska kunna uppoffra sig för en annan människa just för att hon är en människa. Oavsett vilken kultur eller religion hon företräder. Oavsett om hon är en fiende eller politisk motståndare.
Idag är det i flera kretsar politiskt korrekt att kalla palestinier som protesterar mot att deras anhöriga i dödas och fördrivs från sina hem i Palestina av ockuperande israeler, för ”antisemiter” eftersom de riktar sin kritik mot judar när de kritiserar Israels regering. Detta trots att palestinier och araber också är semiter. Vi européer har därmed vidgat vår antisemitism till alla folk i den semitiska kulturkretsen. Det märkliga är att många europeiskt präglade judar i Israel inte längre ser sig som ”semiter” och politiskt driver en utrensning av landets semitiskt präglade befolkning. Den officiella semitiska kulturen är knuten till de arabiska, hebreiska och arameiska språken. Men det är tveksamt om den moderna hebreiska kulturen som skapats i och med staten Israels födelse härbärgerar någon semitisk kultur alls. Den tycks mer härbärgera västerländsk kolonialism och övermänniskoideal. Till och med de judiska släkter som levt i generationer tillsammans i fredlig samexistens med arabisktalande kristna och muslimska palestinier har utsatts för omskolning till västerländska judar. De judar som vidhåller sina vänskapsband med de arabisktalande arameisktalande palestinier anklagas officiellt i Israel för ”antisemiter”, när de kritiserar sionismen, den judiska etno-nationalismen för brott mot den judiska etiken och tron.
Gästfrihet är inte att bjuda släkt, vänner och meningsfränder på fest. Gästfrihet är att ge positivt gensvar på en främlings fråga om hjälp. Gästfrihet är att föra en öppen dialog med människor av annan politisk eller religiös hemvist utan att ge avkall på sin egen världsbild förutom att vidga den.
Alla de tre bokreligionernas förfäder, Abraham, Jesus och Muhammed, tycks av vad som skrivits om dem, ha haft det vi kallar gästfrihet som pelare i den tro på Gud de alla tycks ha kommunicerat med i en inre dialog. De har inte skrivit sina böcker själva utan det har efterföljarna. De som gjort religion av det är de som läst böckerna med eller utan att ha hört rösten inom sig. Den inre auktoritativa och kärleksfulla röst som överröstar alla andra auktoriteter när människan nått sin fulla relationella mognad och kan gestalta den gästfrihet som skapar hopp om en rättfärdig och barmhärtig mänsklighet som bygger fred.
Sten Högberg är samhällspedagog, teolog och ordinerad pastor i Equmeniakyrkan, bosatt i Göteborg.