Lever vi i rädslans tid? Temat för vårt sommarmöte var ju Sanningen ska göra er fria – ett sommarmöte i lögnens tid – men vid det avslutande samtalet med Olle Kristensson ställde Bengt Kristensson Uggla frågan om inte axeln rädsla – tillit är ännu mer aktuell än lögn – sanning. Jag tror det ligger mycket i det. Ett meningsutbyte på Facebook nyligen fick mig att fundera över rädslan som drivkraft i årets valrörelse. Jag hade delat något som handlade om SD och Tidölaget, och plötsligt meddelade en av mina vänner att hen skulle rösta Tidö. Jag förstod att för denna person var tanken på en S-regering där hen befarade att V skulle få stort inflytande mycket skrämmande. Själv är jag ju rädd för en ny Tidöregering där SD får styra ännu mer öppet än nu. Min rädsla gäller vad det konkret skulle innebära för utsatta grupper men framförallt att jag ser framför mig ett samhällsklimat där humanistiska värderingar får ännu mindre utrymme än nu. Så har det inte känts i tidigare valrörelser. En har kunnat tycka att den andra sidan har en bristande samhällsanalys, är naiv, gynnar de rika eller bara är ute efter makt – men känslan har inte varit att samhället kommer att gå sönder ohjälpligt, utan att utvecklingen kan gå åt ett oönskat håll men att det är något som kan rättas till vid nästa val. Men nu alltså denna rädsla, som gör oss mindre mottagliga för sakargument och får oss att demonisera den andre. Och jag tror att det finns krafter som underblåser rädslan. När Richard Jomshof kallade Anders Lindberg och Magdalena Andersson för landsförrädare är det för att han menar att de öppnar vägen för ett islamistiskt maktövertagande. Det är inget nytt att SD ser islam och muslimer som ”vårt största utländska hot”, och den ökande islamofobin hänger säkert ihop med den kampanj de har bedrivit under snart två decennier. Så vad kan vi göra? Det hjälper ju inte att säga ”var inte rädd” även om det är en uppmaning som genomsyrar Bibeln. Jag menar ju att min rädsla för en Tidö-framtid är grundad i fakta och förnuft. Men jag får inte låta mig styras av den så att jag demoniserar dem som tänker annorlunda. Vi måste finna vägar att öka tilliten i samhället – eller åtminstone hejda eroderingen av den tillit som har präglat vårt land. Vi behöver miljöer där vi kan samtala utan rädsla. Men det är inte lätt att skapa sådana miljöer. På våra sommarmöten är det ett saligt surr av olika röster – men ska vi vara ärliga så är vi ju en väldigt homogen samling människor, och det finns outtalade förväntningar på vilka åsikter vi omfattar: den s k korridoren är inte så bred. Det här är något som lyftes vid årets möte, både i den samtalsgrupp jag ledde och i större samlingar. Hur får vi en större bredd, och vill vi det? Vad är viktigast om det ställs på sin spets – att kunna göra gemensamma uttalanden eller att vara en miljö där olika åsikter får luftas? Hur olika åsikter tål gemenskapen? Vi får inte glömma det som också framhölls vid sommarmötet: att förbundet en gång bildades för att vara en motkraft mot fascism och nazism. Hur är vi det på bästa sätt idag?
Helene Egnell är stockholmare av födsel och ohejdad vana, men har rötter både söder och norr om Mälardalen. Hon är präst i Svenska kyrkan, en gång i tiden journalist, numera pensionär. Religionsdialog, feminism och funktionshinderfrågor ligger henne varmt om hjärtat. Sitter gärna i en fåtölj med en bok eller en stickning, annars kan man hitta henne i Operans salong.