Jag har skrivit till Regeringen; vi är många som gör det.
Jag tror knappast att någon får svar. Åtminstone inte på frågor eller vädjanden som handlar om behovet av fredsansträngningar. Jag tror inte ens att en mejltrött registrator läser mer än ämnesraden och möjligen tänker att det är en ”fredsskadad” person som återigen hör av sig. Kanske har registratorn fått direktiv från sitt statsråd att inte störa hen med den här typen av budskap. Jag anar att mitt mejl hamnar i ett diariesystem och förpassas in i osynligheten. Och samtidigt, visst kan den bli som en droppe, en av de droppar som kommer att urholka stenen.
Jag valde en rubrik som möjligen träffar ömheten i en registrator: När barnen dör förlorar vi vår värdighet. Kanske kan en sådan rubrik få registratorn att reagera. Sedan skrev jag:
Om vi på skärmar, i våra hem, kan se barn som gråter av skräck, som plågas av smärtor efter att ha förlorat kroppsdelar, som dör under rasmassor och inte agerar – då har vi förlorat vår mänskliga värdighet. Om detta drabbade ett enda barn i Sverige skulle hela samhället vilja skynda till hjälp. Nu händer det 1000-tals barn i Gaza. De har samma rätt till liv och frihet som våra barn.
I min fantasi är inte registreringen digital utan manuell. Registratorn står i ett källarvalv mellan höga metallskåp. Håller mitt dokument i handen och öppnar en brun kartongbox. Men just som dokumentet ska glida ner i boxen fångas ögonen av rubriken. Registratorn rättar till glasögonen, lägger ner dokumentet på rullvagnen och läser. Suckar och lutar sig mot den kalla skåpsväggen. Sluter ögonen och ser barnen framför sig. Ser allt det där som vi håller ifrån oss eftersom vi vill leva vanliga liv utan att överväldigas av andras smärta. Under registratorns gråa arbetsrock bultar medmänskligheten, den som kommer att resultera i engagemang för barnen och freden.
Det är bara fantasi, dagdrömmeri. Mitt rop för barnens rättigheter blir till ett diarienummer.
Men kanske har jag själv förändrats medan jag skriver. Kanske förändras du när du läser? Kanske är det vi som ska fördjupa engagemanget i barnrätts- och fredsorganisationer och som ständigt ska höja rösten?
För barnens skull.
Två dagar efter att jag skickat mitt mejl kom följande svar:
30 augusti:
Hej Görel! Tack för din e-post, som inkommit till Utrikesdepartementet. Mellanöstern- och Nordafrikaenheten har blivit ombedd att svara dig.
Brevet innehöll också några länkar som tydliggör regeringens politik.
Fyra dagar senare:
3 september:
Hej Görel! Tack för ditt mejl till utrikesminister Tobias Billström. Jag arbetar på UD:s ministerkansli och har blivit ombedd att besvara din fråga.
Därefter ett textavsnitt i allmänna termer om vad regeringen gör. Undertecknat med ett förnamn, därefter fullständigt namn på handläggaren, Ministerkansliet, UD.