Har samvetet längre en plats? Det var rubriken för ett föredrag med samtal som Förbundet Kristen humanism bjöd in till i Stockholm. Talare var professorn i estetik Cecilia Sjöholm, som skrivit boken Utan samvete. Hur vi förlorade vår inre röst. Kommande torsdag ska samtalet fortsätta, jag kan tyvärr inte delta då, men delar några tankar här istället, som kanske kan bidra till fortsatta samtal.
Cecilia Sjöholm menar att vi lever i en tid då det inte är ”inne” att visa på att en har ett samvete, och då ”woke” är något ont – en tid av ”post-shame politics”. Att ha ett samvete är att bejaka sina inre konflikter och sin inre röst, att föra ett inre samtal. Ett samtal som gäller hur mina handlingar relaterar till samhället i stort, att se sin omvärld i ljuset av sina handlingar.
Min första reflektion var att vi kanske lever i en tid då samvetena är ojämnt fördelade. En del köper billiga kläder från kinesiska näthandelsföretag utan att blinka, medan andra (och jag gissar att majoriteten av vårt förbunds medlemmar hör till den senare kategorin) våndas över om vi kan köpa fler än de fem plagg som Naturskyddsföreningen säger att vi maximalt kan köpa per år, om en kan köpa kläder som inte är ekologiska och rättvisemärkta och om strumpor och trosor ska räknas in i den kvoten.
Men om det handlar om att bejaka inre konflikter är kanske skiljelinjen inte så skarp. Kanske har moralisten som håller benhårt på sina fem plagg inte nödvändigtvis ett starkare samvete än den som obekymrat kastar sig ut i näthandeln? Handlar det om att, som fru Rachel Lynde i Anne på Grönkulla, leva med lite dåligt samvete över att ett nytt klänningstyg skänker större tillfredsställelse än ”ett aldrig så rundligt bidrag till hednamissionen”?
Cecilia Sjöholm talade om den inre rösten, men påpekade också att ordet ”sam” ingår i samvete, liksom ordet ”con” i conscience. Det handlar alltså om gemenskapen. ”Sam-vett” talade ju Sara Lidman om: det vi vet tillsammans, det vi tillsammans tycker är vettigt.
Så jag tror att den inre rösten måste umgås med, och stärkas av, andra röster. Sam-vete kräver sam-tal, också med andra människor, och röster från texter av olika slag. Om samvete är något som saknas i vår tid gäller det väl också samtalet, det där vi minns att vi har två öron och en mun, där konflikter bejakas samtidigt som syftet är någon form av sam-vett.
Något som sades under ett samtal vid förra årets Sommarmöte har stannat hos mig. En person talade om en ”elefant i rummet” – att det fanns en underförstådd enighet i olika frågor som hen inte delade. Det exempel hen nämnde var det svenska NATO-inträdet, där den föreställda konsensus var att det var något dåligt, en konsensus personen i fråga inte delade. Jag tror det finns flera sådana frågor, och det har fått mig att fundera över hur vi ska kunna göra det möjligt att anmäla avvikande uppfattningar i våra sammanhang.
Förbundet Kristen humanism gör gärna uttalanden i olika frågor. Det kan absolut ha sitt värde, men jag undrar om det inte, framförallt i vår tid, är viktigare att samtala än att uttala. Borde inte kristen humanism handla om att skapa en god samtalskultur, att hitta metoder som får oss att känna oss trygga i att säga ”jag håller inte med”, och att säga det på ett sådant sätt att det leder till konstruktiva och fördjupade samtal? På så sätt kan vi stärka våra egna samveten och vårt gemensamma sam-vett.
Toppbild: BIld av Andreas Lischka från Pixabay
Helene Egnell är stockholmare av födsel och ohejdad vana, men har rötter både söder och norr om Mälardalen. Hon är präst i Svenska kyrkan, en gång i tiden journalist, numera pensionär. Religionsdialog, feminism och funktionshinderfrågor ligger henne varmt om hjärtat. Sitter gärna i en fåtölj med en bok eller en stickning, annars kan man hitta henne i Operans salong.