Idag är det få som inte ser de dubbla agendor som väst följer. (Se Wolfgang Hanssons kommentar, AB 27/6, se även Ulla Gudmundsson). Mot Ryssland argumenteras för brott mot folkrätten och den regelbaserade världsordningen medan Israel erhållit närmast villkorslöst stöd för det som idag alltfler ser som pågående etnisk rensning och folkmord i Gaza. Till det kommer Israels och USA överraskningsattack mot Iran under pågående förhandlingar. Carl Bildt, Emmanuel Macron och norske statsminister Jonas Gahr Støre såg dem som aggressiva handlingar och tydliga brott mot folkrätten. I övrigt har ingen västlig ledare och knappast några ledande medier fördömt varken Israels agerande i Gaza och på Västbanken eller dessa krigshandlingar.
Väst hävdar gärna sin moral för att motivera sina handlingar. Den moral som hävdas är dubbel.
För många är begreppen den regelbaserade världsordningen och folkrätten oklara. Båda hänvisar till FN-stadgan men de senare decennierna har USA och de allierade oftare talat om den regelbaserade ordningen. EU och väst försvarar denna ordning och lyfter fram demokrati, mänskliga rättigheter och andra västliga värden. Den är även missionerande och ser sig ha moralisk rätt att intervenera i andra länder för införandet av dessa värden. I den ordningen av lagar och regler som skapades efter andra världskriget ingår FN-systemet med FN-stadgan. I ordningen ingår även institutioner som Världsbanken och IMF. Dessa institutioner har utformats så att USA kunnat agera som imperium genom ekonomisk makt snarare än genom kolonisering. De sista decennierna har dock USA alltmer dragit sig ur gemensamma avtal, minskat ekonomiskt stöd till FN-program och alltmer ifrågasatt systemet. Det påbörjades långt före Trump som dock tillsammans med föregångaren Biden sett sig missgynnade på senare år. Trump har förstås gått längst. https://www.alliansfriheten.se/vad-ar-det-for-fel-pa-den-gallande-regelbaserade-varldsordningen/
En majoritet av världens stater hävdar främst internationell rätt med hänvisning till FN-stadgan och FN:s system som grund för en global ordning; folkrätten. Här betonas territoriell integritet, självbestämmande och icke-inblandning i andra staters interna frågor. Inom folkrätten finns även skrivningar om ömsesidig säkerhet där ett lands säkerhet inte får gå ut över ökat hot mot en annan stat. När NATO utvidgats och Ukraina erhållit stort militärt stöd med baser inom landet med räckvidd för kärnvapenmissiler till Moskva, så använde Putin det som argument för invasionen i Ukraina. Att hävda att invasionen var oprovocerad efter tre decennier av medveten amerikansk geopolitik för att försvaga Ryssland, har länge varit en del i det västliga narrativet men är knappast enbart rysk propaganda. Likväl är den ryska invasionen ett brott mot folkrätten där man ser sig ha rätt att gå in i ett annat land och döda hundratusentals av både ukrainska medborgare och egna soldater.
Enkelt uttryck kan ett missionerande västs regelbaserade ordning sägas stå emot övriga världens länder. För små länder och för världsfredens skull finns inget annat än att hävda folkrätten i samlevnaden mellan länder. Den nuvarande världsordningen med folkrätten som självklar grund har USA haft en alltmer undanglidande hållning till efter tre decenniers hegemoni. Den regelbaserade världsordning som USA och väst hänvisar till är i sin tur ifrågasatt av BRICS-länderna såsom Ryssland, Iran och Kina men i stort av globala syd. Det finns ett mönster med amerikanska intressen – tidigare expansiva men med Trump mer selektiva – i alla de stora konflikter som pågår just nu. Det är ju det stora imperiet sedan första världskrigets slut. Nu är det utmanat och att i detta läge som väst använda dubbla standards på världsscenen är ett farligt spel; risken för ett stort krig är överhängande och krigsretoriken är skrämmande.
För svensk del ser vi det militära hotet ökat genom att gå in i en militärallians ledd av USA. NATO hävdar sin existens genom expansion och säger sig stå bakom Ukrainas folk. När USA nu lämnar över stor del av försvar och säkerhet i Europa på EU-länderna och Storbritannien, så skulle det kunna finnas en möjlighet att trettio år senare välja diplomati och att tillsammans med Ryssland skapa en gemensam europeisk säkerhetsordning. Fredens röst är dock svag och istället har vi fått ett nytt kallt krig. Krigets logik; avskräckning genom mer rustning, mer vapen, mer krig är nu gemensam bland de traditionella västländerna. Megafonen är stark, oppositionella röster tystas i offentligheten. Samtidigt ska Starmer, Macron och Merz nu kriga mot ryssen och de nordiska länderna ska stänga in Ryssland i Östersjön. Propagandan är stark: det onda Ryssland kan besegras militärt av det goda väst. Realistiskt sett har dock Ukraina förlorat kriget och fortsatt krigande kommer enbart att förlänga lidandet, till att fler människor dör och att risken ökar för ett större krig i Europa bryter ut.
Under kalla kriget fanns röster som Olof Palmes och Inga Torssons. Då fanns diplomati och samtal med sin motståndare. Då söktes nedrustning och gemensam säkerhet för samexistensen. Idag finns en stor avsaknad av detta och av besinning bland dem som är satta att leda oss.
Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.