Blir världen bättre? Minnet av 1900-talets alla fasor gör det lätt att tro att våldet ökar. Statistiken visar att det är tvärtom. Under medeltiden mördades omkring 40 per 100 000, nu är siffran nere i 1,3 i den västliga världen. Undantag finns, i Centralamerika är den t o m högre än under medeltiden i Europa.
Steven Pinker, en välkänd psykolog och språkvetare vid Harvard University påpekar i en tänkvärd artikel (Nature, 309-311, 2011) att trots våldet under världskrigen, så har något hänt under andra halvan av 1900-talet, nämligen en förbluffande minskning av våld i mellanmänskliga konflikter. Krig mellan stater är jämförelsevis få, inbördeskrig dödar färre än mellanstatliga krig. Och färre har dött i mellanstatliga konflikter under 2000-talets första årtionde än de fem som föregick.
Vad är förklaringen? Pinker avfärdar evolutionära förklaringar, evolutionen behöver längre tid. Empati bygger på flyktiga känslor, och förklarar inte trendbrottet. Han avfärdar moral; religion och ideologi har troligen åstadkommit mer folkmord än hindrat dem. De ägg som knäckts i folkmord för att skapa utopiska omeletter, överträffar i antal de avskyvärdheter som amoraliska erövringar har gjort, lyder hans spetsiga formulering
Det han framför är förnuftet, utan att ange skäl för det, åtminstone som förklaring för trendbrottet. Den djupaste motiveringen ligger i det förnuftiga att inse att det finns ingen logisk motsättning mellan två påståenden; ”det är dåligt för dig att skada mig” och ”det är dåligt för mig att skada dig”. Informationsinnehållet ändras inte av bytet av pronomina. Det är tydligt att det dubbla kärleksbudet ligger nära.
Pinker bortser från att Hitler och Goebbels inte saknade förnuftiga argument för ett Lebensraum för tyskar efter första världskriget. Det kan finnas förnuftiga argument hos gängkrigare i El Salvador, som gör att dödstalet med råge överträffar dödstalet under medeltiden.
Det finns förnuftiga skäl för en ohämmad kapitalism. Vi vet inte just nu om dess kris kommer att slita sönder samhällen så att våldet ökar, om den historiskt sett fridsamma period vi lever i bara är en parentes. Liksom kapitalism behöver regleras, så behöver även förnuftet spärrar, inre moraliska begränsningar men även inre drivkrafter. Humanism och förnuft kan gå hand i hand, båda behöver varandra. Man kan humanismen lämna förnuftet åt sitt öde? Och hur ser dialogen ut med humanister, som anser att förnuftet i sig är tillräckligt som värdegrund för ett fridfullt, lyckligt, mänskligt samhälle?
5 comments on “Att tämja djävulen inom oss”
När jag läser artiklen om Pinker, som du refererar till, får jag inte alls intrycket av att han har en sådan nedlåtande syn på empati som du vill göra gällande. Du skriver att Pinker menar att “Empati bygger på flyktiga känslor, och förklarar inte trendbrottet.”.
Men i avsnittet då han diskuterar empati står det “Ja, absolut kan en förstärkt empati (som har främjas av ökad läskunnighet, resor och kosmopolitism) hjälpa till att förklara varför människor idag avsvärjer grymma straff och bryr sig mer om mänskliga kostnaderna för krig. Men ökad empati kan inte förklara hela trendbrottet.” [Min översättning].
Alltså skriver han att han tror att just ökad empati ÄR en bidragande orsak men inte kan förklara HELA trendbrottet. Senare argumenterar han då för att mycket av det minskade våldet i samhället dessutom kan förklaras med ett ökat förnuftstänkande.
Med andra ord tror jag att du och Pinker är rätt överens om att det behövs både humanism (empati) och förnuft för att skapa ett bra samhälle. Såsom även jag tycker.
Eller var det möjligtvis någon annan humanist än Pinker som du syftade på, som enligt dig menar att: “förnuftet i sig är tillräckligt som värdegrund”? Vem eller vilka är dessa humanister egentligen, och på vilka grunder kan du påstå det?
LarsN
Humanist
Tack för intressant kommentar. Jag tycker dock att Pinker är rätt negativ till empati, han säger att det är en vankelmodig känsla (fickle emotion). Den kan aktiveras av att se bra ut, likhet, vänskap, solidaritet bl.a. Och kan lätt vändas i sin motsats (schadenfreude). Empati tar upp några få rader i hans artikel, förnuftet däremot nästan halva utrymmet.
Jag tror liksom Du att vi talar om ett komplext fenomen, där empati och förnuft är viktiga komponenter. Det jag försökte ifrågasätta är det otillräckliga i fokus på just förnuft, som många debattörer och inte minst humanister har. Man kan göra ont av förnuftiga skäl. Jag har hört humanister argumentera för att man skall inte döda, därför att det skapar ett olidligt samhälle om någon eller några accepterar att döda andra. Jag håller med och ser det rationella i argumentet. Men det finns skäl att döda, som också bygger på förnuft, tex dödshjälp eller försvarskrig. Då kan det vara skäl att fundera på de underliggande värderingar som religiösa och ateister har. Och framförallt, hur kan vi se de utmaningar som samtiden och samhället just nu bjuder på. Det finns för många orättvisor, för många fattiga, för många avsidestagna för att fastna i en intellektuellt steril debatt om vad som existerar och inte existerar.
Erik Lundgren
Kristen humanist
Förnuftets möjlighet att fungera förutsätter en grund att stå på. Även den grunden kan och kanske bör förnuftet granska. En sådan granskning förutsätter i sin tur en annan och djupare grund. Någonstans måste sannolikt granskandet övergå i och växa ur en – tillit. Det är troligen en grundläggande förutsättning för vår existens.
Om man är orolig eller fundersam över ateistiska/agnostiska humanisters värdegrund kan man pröva med att läsa Brysseldeklarationen från 2007. https://www.humanisterna.se/brysseldeklarationen/
Ett uppriktigt försök till att konkretisera Humanisternas värdegrund.
Har på känn att de flesta kristna humanister också skulle kunna tänka sig att skriva under denna.
LarsN
Humanist
Tack för hänvisningen till Brysseldeklarationen. Din känsla är nog korrekt, de flesta kristna humanister skriver nog inte bara under, de kommer att entusiastiskt ställa sig bakom deklarationens olika punkter.
Det kan vara intressant att jämföra med förbundet Kristen humanisms manifest som man kan klicka sig fram till med hjälp av det översta inlägget på denna blogg.
En uppenbar skillnad är den kristna värdegrund som ligger bakom KHs satser. Utan att nedvärdera uppfattar jag Brysseldeklarationen (liksom de sammanfattande punkterna i KHs manifest) som ett aktionsprogram (Vi fastställer, försvarar, värnar, bekräftar osv). Man kan utläsa en del värderingar bakom Brysseldeklarationen (t ex rättvist samhälle grundat på förnuft och barmhärtighet), under det att KHs utvecklar sin kristna värdegrund utförligt.
Det viktiga är dock slutklämmen, som bör förena alla humanister: kampen för rättvisa, mänskliga rättigheter, fred och en hållbar miljö. Att recensera varandras värdegrunder uppfattas nog bara som nedsättande.
Erik Lundgren
Kristen Humanist
Comments are closed.