I morse läste jag en artikel på New York Post om en grundskolelärare som i lektion med barn i andra klass om Nordpolen lärde ut att tomten inte finns. Några föräldrar hade då upprörts av detta. Om deras barns storebror hade berättat samma – menade de, så hade han blivit straffad. Nu var det alltså skolan som avslöjade föräldrarnas lurendrejeri. Det verkar inte ha varit att barnet fick reda på sanningen som var problemet – jag antar att de inte hoppas att barnet har samma världsbild i vuxenlivet – men att riten för detta inte gick rätt till. Det korrekta hade varit att ett syskon avslöjar det och därmed tar på sig straffet för att avslöja något sådant, som en syndabock för den kultur i vilken lögnen på samma gång måste och inte får avslöjas.
Nåväl. Jag skriver uppsats för tillfället och mina tankar gick snabbt till en tanke om paradoxer, motsägelser och absurditeter som hittas hos 1900-talsteologen Paul Tillich som också den är relevant när det lackar mot jul. Tillich, inspirerad av Søren Kierkegaard, påpekar den paradoxala karaktären i att Gud blir människa, att evigheten bryter in i tiden, att något fullständigt konkret på samma gång kan vara fullständigt absolut. Inkarnationen är en paradox. Samtidigt motsätter sig Tillich att det skulle vara en motsägelse, att tron skulle innebära att acceptera en absurditet, ett logiskt nonsens. Istället är det så, menar han, att det som är riktigt stort, grunden till vår mening och till vårt vara och livets djupdimensioner måste uttryckas motsägelsefullt under existensen. Det betyder inte att de är motsägelsefulla, tvärtom är de högst verkliga men så skilda från våra villkor att vårt språk nödvändigtvis låter motsägelsefullt när det försöker uttrycka det. Paradoxen är alltså den verklighet som motsägelserna pekar mot.
Jag funderar lite på om tomten är en absurditet, ett logiskt nonsens. Nja, kanske är det så om man nu skulle finkamma Nordpolen (förutsatt att det är där tomten nödvändigtvis bor), inte hitta tomteverkstaden och därmed behöva välja mellan att ge fröken och storebror rätt eller att ge sig in på att skriva metafysiska utläggningar för att lösa problemet. En paradox kan det däremot aldrig vara frågan om. Tomten gör mig veterligen inte anspråk på att vara absolut, evig eller Gud. Det finns kanske ett tomte-drag i barnatrons gudsbild också men kanske finns det en gudomlig verklighet som undflyr karaktären av jultomte. Vårt, med Tillichs ord, ytterst angelägna, vårt varas och vår menings grund, kanske är något vi måste fortsätta tala om oavsett vad fröken och storebror säger, inte som ett logiskt nonsens men som något absolut verkligt hur motsägelsefullt det än verkar.
Fridens
6 comments on “Tomten och Jesusbarnet – om absurditeter och paradoxer”
På liknande sätt som Galilei blev syndabock när han på sin tid förvrängde rådande världsbild, tänker jag mig att Freud fyllt den funktionen beträffande gudsbilderna i de teistiska religionerna. Tillich välkomnade Freud. Avslöjandet av att gudsbilderna rymde en hel del infantilt material gjorde att ateisten Freud hjälpte de troende att se vilka avgudar det var som befolkade deras sinnen. De stod och står i vägen för det ytterst angelägna i tillvaron, som religiös bråte som binder människor.
Dogmatisk ateism, liksom religionstolkning åt mer fundamentalistiskt OCH traditionellt håll, vill gärna hålla fast vid att tro och andlighet i senmodern tid skall befinna sig på pre-modern nivå. Därav bråkar de gärna. Som du skriver, Marta, håller jag med om att vi behöver fortsätta att tala i paradoxer om det som är tillvarons yttersta grund. Paradoxen utmanar både vårt tendens att antingen endast förlita oss på förnuftet eller att hemfalla åt vidskepligheten; förenklingens, ängslighetens och ofrihetens religiositet. Och tillvarons djupdimensioner går förlorade.
När man använder religiöst språk, t ex begreppet Gud, tror jag vi behöver anstränga oss ytterligare, både kring vad vi menar med det och med hur mottagaren använder begreppen. Det gäller oavsett om denne är sekulär eller säger sig var t ex kristen. Tillich har än idag fått allt för litet genomslag på förståelsen kring (kristen) tro. Vi lever fortfarande i den gamla tidsåldern – före Freud/moderniteten när vi talar andlighet och tro i Sverige. Det är ungefär som att man länge i kyrkan höll fast vid den gamla världsbilden – att solen, planeterna och stjärnorna kretsade kring jorden. Galilei var korsfäst bra länge av kyrkan – formellt långt in på sent 1900-tal innan påven bad om förlåtelse för Galileis död. Än är även Freud och modern utvecklingsteori förnekad och farlig för många teistiska religionsutövare, svensk kristenhet inte undantagen.
Anders Wesslund
Tack för ett fint inlägg, Anders! En korrigering,dock: Galileo Galilei dömdes till husarrest, inte till döden.
Det var ett viktigt påpekande! Tack för det, Lars. Symboliskt tycker jag ändå att man kan tala om en korsfästelse, vilket var min tanke med ordet. Han blev väl bannlyst? Och så har jag även levt i villfarelsen att han dödades.
Anders Wesslund
”Between the two deaths” har Zizek skrivit en del om…
Tack Anders för svar.
Med risk för att ha missförstått dig: Jag läser nog Tillich ur en lite annan vinkel än du. Som jag förstår det så är det paradoxala det som är poängen och det absurda något som inte är nödvändigt – därmed inte sagt att de som inte har något problem att acceptera det absurda måste stryka det för att tron på paradoxen ska vara meningsfull. Den stora risken är inte att vara förmodern i bemärkelsen att man inte tar in Freud i beräkningen etc utan att man inte förmår svara mot sin tid, att man gör absurditeterna till poängen och inte förmedlar något bärande; att man frikopplar frälsningen från livet och därmed gör den irrelevant.
Jag tänker att man kan använda dessa resonemang både som kritik till andra kyrkliga traditioner och som en ekumenisk möjlighet genom samtal om de kristna erfarenheterna. Båda har sin plats, men måste jag välja en fot att stå på så väljer jag den senare.
Tack Marta, för att du påminner om Paul Tillich och hans tankevärld!
Du skriver om Tillich:
”…det som är riktigt stort, grunden till vår mening och till vårt vara och livets djupdimensioner måste uttryckas motsägelsefullt under existensen. Det betyder inte att de är motsägelsefulla, tvärtom är de högst verkliga men så skilda från våra villkor att vårt språk nödvändigtvis låter motsägelsefullt när det försöker uttrycka det…”
Du skriver också:
” Samtidigt motsätter sig Tillich… att tron skulle innebära att acceptera …ett logiskt nonsens.”
Mina tankar går till Niels Bohr. Låt mig först citera honom:
“How wonderful that we have met with a paradox. Now we have some hope of making progress.”
Niels Bohr, som tog ett avgörande steg från den klassiska mekaniken mot kvantmekaniken, tänkte mycket djupt kring de nya insikter kvantmekaniken ger. En av de verkligt grundläggande är komplementaritet. Observabler som läge och hastighet kan inte samtidigt mätas med godtycklig precision. Det finns ett precist (och mycket litet) tal, Plancks konstant h = 6.626 x 10-34 i vanliga enheter baserade på kg, meter och sekund, som ger gränsen för hur noga dessa kan mätas samtidigt. Detta kallade Bohr komplementaritet.
Total exakthet i läget för en partikel gör att dess hastighet är fullständigt obestämd. Total skärpa i hastigheten gör att dess läge är helt obestämt.
Bohr ägnade ganska mycket tänkande åt att i en mer överförd bemärkelse använda detta begrepp i ett väsentligt vidare sammanhang. Ett klassiskt uttalande av honom är:
“The old saying of the two kinds of truth. To the one kind belong statements so simple and clear that the opposite assertion obviously could not be defended. The other kind, the so-called ’deep truths’, are statements in which the opposite also contains deep truth.”
Alltså går det att hitta beröringspunkter mellan religionsfilosofiska tankar kring paradoxens betydelse och fysikens bild av verkligheten. Det betyder inte att det är samma sak, men det betyder att här finns åtminstone en släktskap. Att de två perspektiven i grund och botten har en djup förbindelse med varandra känns dock väsentligt.
Comments are closed.