Orkar ni en vända till om decembers heta debattämne: adventssamlingar och julavslutningar i kyrkan? En debatt som utmärkts av två hårdnande positioneringar: skolmyndigheterna som säger ”absolut inga religiösa inslag” och kyrkans folk som säger ”får vi inte be och välsigna så får det vara.”
Några få balanserade inlägg har funnits, t ex Erik Helmerssons krönika i DN , där han tog avstånd från de enkla svaren . Lennart Koskinen hävdade i Kyrkans Tidning att orden ”Låt barnen komma till mig” borde vara ledstjärna för kyrkan i detta sammanhang .
När jag tänker tillbaka på de adventssamlingar och skolavslutningar jag haft, slår det mig att jag nog aldrig har bett en bön eller läst välsignelsen. Jag har berättat historierna om intåget i Jerusalem och Jesu födelse, och jag har gjort det från den troendes perspektiv. Det har jag sett som min uppgift, men att be en bön har inte känts naturligt för mig i detta sammanhang. De här samlingarna är ju en lite svårbestämd genre. Det är inte en gudstjänst, fast det förekommer psalmsång och åtminstone någon form av textläsning/förkunnelse. Det är oklart vem som är värd och vem som är gäst – skolan är gäst i kyrkan, men prästen är inbjuden av skolan att medverka. Båda parter kan därför göra anspråk på att bestämma över samlingens innehåll.
Jag tänker ibland att det verkar som de militanta ateisterna har större känsla för kyrkorummets och bönens kraft än vi kristna. För oss är det så vardagligt att be i alla sammanhang, att vi kanske förlorat känslan för att bönen är en intim och laddad handling, som det inte är naturligt för alla att delta i – det kan kännas som påtvingad kroppskontakt.
Sedan undrar jag varför det just är vid skolornas besök som det prompt ska bes och välsignas. Vi har ju mängder av arrangemang i våra kyrkor utan inslag av förkunnelse och bön – tänk bara på alla konserter! Skulle man vara konsekvent kan vi alltså inte ha Musik i sommarkväll, och inte heller guidade visningar av kyrkan utan medverkan med bön och välsignelse av präst.
Är det så att det gått prestige i frågan från båda håll? I så fall skulle jag önska att kyrkan kunde släppa litet på den, och följa Lennart Koskinens uppmaning att överräcka evangelium i handling genom att hälsa skolbarnen välkomna utan att ställa krav på att allt ska gå efter våra ritningar.
Dessutom är det ju faktiskt så att detta i praktiken är ett problem på ganska få platser. På de allra flesta håll finns ett väl etablerat samarbete mellan kyrka och skola, och dessa samlingar utformas på många olika sätt – ibland kan det vara naturligt att foga in bön och välsignelse, i andra inte.
Till sist vill jag puffa för en fortbildningsdag för lärare, som sätter fokus på religionens roll i skolan, ”Måste vi ha Gud i klassrummet!” den 8 februari på Fryshuset. Tipsa alla lärare du känner!
3 comments on “Släpp prestigen kring adventsandakterna!”
Förvisso kan det nog vara så att många medvetna ateister har stor respekt för bönens roll för troende, som du skriver. Själv har jag inget emot att vistas i kyrkan men vill inte delta i bönen för att det känns både konstigt, respektlöst och ohederligt att göra detta utan en inre övertygelse. Men huvudanledningen till att bön inte får förekomma på skolavslutningar är väl ändå att vi i demokratisk ordning har bestämt att skolan skall vara konfessionsfri, och bön definieras som del av konfessionen? Många av oss anser ju faktiskt att det är viktigt att värna våra barns rätt att slippa religiösa inslag under skoltid.
Sedan tycker jag att det är mycket tråkigt att du på denna blogg, där ni är så måna om att vara humanistiska, öppna och toleranta, använder dig av uttrycket ”militanta ateister” för att beskriva de människor som tycker såsom jag beskrev det här ovan.
Menar du verkligen att du anser att de medvetna ateister som tar religion och livsåskådningsfrågor på allvar, alla kan dras över en kam och kallas ”militanta”? Eller har du möjligtvis kunskaper som jag inte har, om någon grupp organiserade ateister som med vapen i hand försöker förhindra människor att be?
Jag skulle vilja att man kunde få lov att vara en samhällsengagerad ateist utan att för den skull bli anklagad för att vara militant. Är det möjligt?
LarsN
Humanist
Jag har stor respekt för en ateistisk livsåskådning, och går gärna i dailog med ateister. Däremot menar jag att den organiserade ateismen i Sverige, i form av Humanisterna, inte är en god dialogpartner, eftersom de bryter mot dialogens första ”bud” – att låta var och en definiera sig själv. Jag känner inte igen mig i deras beskrivning av hurdagan kristna/troende människor är. Det är mycket tråkigt, och jag har av icke-organiserade humanister som intresserar sig för dialog i tros- och livsåskådningsfrågor flera gånger hört att de också beklagar det debattklimat som Humanisterna alltför ofta skapar.
Men jag ska väl leva som jag lär och avstå från att använda uttrycket ”militant ateism” eftersom företrädare för Humanisterna ofta reagerar mot det.
Vad gäller bön så talar vi i religionsdialogsammanhang om värdet av att ”närvara vid varandras bön” – att även om man inte känner att man kan be tillsammans, så kan man närvara i respekt för den andres tradition, även om man inte delar den eller helhjärtat kan instämma. Skulle något sådant kunna gälla även människor med en ateistisk livsåskådning? Och skulle det kunna gälla skolans besök i kyrkan/moskén/synagogan/templet, om man gör tydligt att inte alla förväntas instämma i bönen?
Helene
Helene,
att du inte känner igen dig i hur Humanisterna beskriver kristna/troende människor beror på du inte skall känna igen dig, utom när det inte uttryckligen sägs att det är du som åsyftas. Humanisterna generaliserar inte om kristna/troende människor, du kan också sluta med detta. Ni är olika. Vi behöver inte definiera in oss i grupper överhuvud taget.
Comments are closed.