Jag är just nu inne i en skarp teologisk dispyt med djupa konsekvenser för det interreligiösa arbetet i Malmö som jag är involverad i. En representant för det ortodoxa lägret i den kristna familjen utvecklar ett kraftfullt motstånd mot tanken att muslimer tror på samma Gud och anser sig därmed förhindrad att besöka moskén. Huvudargumentet för min disputant är att när Muhammed identifierade Kabastenens gudom med Allah så gör han Allah till en avgud. Det är i och för sig en intressant hantering av religionshistorisk kunskap om det inte vore så att tesen kopplas samman med moseböckernas dödliga domslut över den som tillber en annan gud än Herren. Jag blir skakad och känner inte igen Kristus i den andliga läsning som ligger till grund för domslutet. Detta är inte en enstaka företeelse utan rätt utbredd i flera kristna läger, men mest där bibelkunskapen är låg och fördomarna många.
Malmö är idag återigen utsatt för en växande rädsla då det dödliga våldet krupit närmare. Allt fler riktar sin rädsla mot de invandrargrupper som dras in i olika maffialiknande gäng. Det tycks som om mönstret för uppgörelser mellan ovänner genom att använda skjutvapen och knip sprider sig i vidare kretsar. Det är tufft att bära vapen och inte ta skit. Rädsla, vrede och en världsbild som vill utöva makt med våld kan leda till outhärdliga konsekvenser.
Mycket görs för att alla goda krafter ska samlas i ett gemensamt byggande av en fredens stad, men det går sakta. De moskéer och imamer som kämpar för att samla sina goda krafter till stöd för Malmö möter ifrågasättande både från sekulära grupper som är mer öppet och från kristna grupper där det är mer fördolt.
Det finns en läsning av bibeln som antingen är enögd, tvåögd eller treögd. Läsningen med ett öga står för den läsning jag gör av fördom om och fruktan och rädsla för den Gud jag läser om. Det är en läsning i en eller två dimensioner. Det kan leda till förkastande eller till sträng lydnad under en kärlekslös lag. Det är för mig inte kristen läsning. Att läsa med två ögon betyder för mig att också läsa med förnuftets öga i ett tredimensionellt seende. Då går det att se bakom och igenom mina egna vanföreställningar, ifrågasätta mina slutsatser och gå på djupet. Det är en rekommenderad väg för alla men inte givet kristen. Det tredje ögat är kärlekens öga som ger en fjärde dimension – tiden, förvandlingen, upprättelsen, nåden. En andlig läsning av bibeln utan kärlekens och trons öga leder inte till Kristus. Det är först där vi kan möta fiender som vänner och försonas med rädslan. Vi behöver läsa med alla tre ögonen annars är vi inte sanna mot oss själva eller någon annan.
3 comments on “Den andliga läsningens konsekvenser”
Vist skrivet, Sten. Det gäller att läsa Bibeln på ett andligt sätt, för bokstaven dödar men anden ger liv, som bekant.
Inte nog med det, det gäller också att bete sig på ett andligt vis, och inte på ett köttsligt. Jag har Paulus uppförande i Aten (Apg 17) som min förebild för hur vi ska hantera vårt möte med främst muslimer.
Man ser att först blev han upprörd i sitt innersta över åsynen av alla avgudabilder, men innan han steg upp i talarstolen och öppnade munnen, hade han lugnat ner sig. Han hade alldeles säkert med rätta kunnat informera om vilka mörkrets makter som låg bakom dessa bildstoder. Eller raljerat med det patetiska i att tillbe en gud man inte ens känner. Precis som många köttsliga och stridslystna kristna gör ang. islam.
Istället valde Paulus att tolka deras religiösa noggrannhet som något positivt, och spinna vidare på den okände guden. Och precis så kan vi göra gentemot muslimerna – utan att behöva radera ut vår egen kristna identitet! Tolka deras noggrannhet med Ramadan och bönetider, pilgrimsfärd etc som en genuin längtan efter kontakt med levande Gud. Som en möjlighet, en öppning, snarare än ett hot. Fast det kräver att vi själva är tryggt rotade i vad vi själva tror på, och inte bara ”kristna” i motsats till muslimer.
Då blir frågan om de strävar efter att blidka samma Gud som vi känner som vår himmelske Pappa, inte så viktig längre.
Du sätter fingret på en mycket sårig punkt i religionsdialogen i Sverige idag! Hur kan vi på en gång lyssna med respekt och kärlek till deras erfarenheter som levt som minoritet i muslimska majoritetssamhällen, och samtidigt stå för att vi, som kristen majoritet har en kallelse att stå upp för den muslimska minoritetens rättigheter? Kan de *”inhemska” kristna kyrkorna spela en roll i en försoningsprocess där nya svenskar kan befrias från historiska konflikter coh oförrätter?
Hmm, de stora skillnaderna inom kristenheten beror främst på vad man använder respektive Bibelsegment till, där segmenten (enligt min privata uppdelning) är förbabylonsk judendom, efterbabylonsk och NT. Religiöst konservativa använder förbabylonsk judendom som en etisk bas vid sidan av NT och dessa på något sätt tolkas ihop, medan jag (som bör betraktas som radikal) använder förbabylonsk judendom som ett bakgrundsmaterial, från vilket efterbabylonsk judendom och NT höjer sig. Höjdskillnaden är viktig för mig, och säger mer om humanism och det humanas principer än moseböckerna själva.
Den ortodoxes tolkning av Kaba och avgud, är snäv och begränsande. Man kan lika gärna se det från muslimens perspektiv som om den ortodoxes ikoner är avgudabilder. Frågan om ikoner och avgudabilder lämnar jag för en annan diskussion — den är inte hälften så kritisk som man ibland gjort gällande — men helt uppenbart måste vi förena oss inom kristenheten bakom ståndpunkten att vi bör samarbeta *praktiskt* med muslimer (deras företrädare) för hjälparbete och för att minska samhällets spänningar och öka den mellanmänskliga respekten. Därvid *måste* vi lämna teologi åt sidan, eftersom de till synes motsäger varandra, och få religiösa än har de intellektuella verktygen att reda ut de skenbara motsägelserna… (men det finns tecken…)
I detta sammanhang tror jag man respektfullt måste förstå den andre kristnes kultur, vilket härrör ur historien. När det gäller östortodoxa (grekortodoxa, ryska ortodoxa kyrkan, etc.) så härrör de ur det fallna bysantinska imperiet, och har därefter utsatts för stor press ifrån öster och söder, muslimska imperier, mongoler och osmanska turkar. I hög utsträckning är det en front-försvarskultur, som inriktat sig på att avgränsa sig och skilja ut sig från andra, vilket nog bidragit till konflikten mellan väst- och östkristna. Samma, men i än högre grad, gäller de orientalortodoxa (assyrier, syrianer etc.) som länge levt som dhimmi under islam.
Vi i väst, har i stället ägnat oss med att verbalt gaffla mellan protestanter och katoliker (efter att religionskrigen var avklarade), vilket tagit fram en massa filosofiska synsätt, skolastik, olika former av modifierad aristoteleanism och platonism, ockhamism, nominalism, pragmatisk religionsfilosofi m. m.. Detta, vid sidan av det faktum att Romkyrkan arbetade hårt i tusen år på att stabilisera västeuropa, har givit väst en extremt flexibel attityd, något som kan förefalla oortodoxt.
Comments are closed.