Antisemitismen smyger sig på

Håller antisemitismen på att smyga sig på oss igen? En del oroande tecken tyder på det. ”Spring som en jude” är en mobbingreplik som kan höras på våra skolgårdar. ”Omskärelsedebatten” som rasade i slutet på förra och början på detta året var inte motiverad av antisemitism från deras sida som startade den, men i nätkommentarerna luftades många unkna stereotyper. Angreppen på rabbinen i Malmö och Ilmar Reepalus famösa uttalanden är andra exempel..

Nyligen uppmärksammade den israeliska tidningen Haaretz utställningen The Holy land – Det håliga landet, som visades i Immanuelskyrkan i Stockholm. Två pastorer tillika konstnärer hade besökt Israel och Palestina, och skildrat sina intryck i bild. En av bilderna, som också fanns på utställningsaffischen, föreställde israeler i form av råttor som knaprade på Palestina i form av en ost. Efter kritik från Simon Wiesenthalcentret togs den bilden bort, affischen drogs in och konstnärerna bad om ursäkt. Så småningom stängde arrangören Bilda utställningen i förtid pga kritik från olika håll. F Misha Jaksic, som sitter i Bildas styrelse och Yusuf Aydin från S:t Ignatios – de ortodoxa kyrkornas samarbetsorgan uppmanar Bilda att dra lärdom av det inträffade.

Jag hann gå och se utställningen innan den stängdes, för att se om det låg något i kritiken, eller om det bara var ett exempel på hur all kritik av staten Israels politik på visst håll utmålas som antisemitism. Jag tolkade inte alla bilder på samma sätt som Haaretz gjorde, men jag kan också se att de kan tolkas antisemitiskt – eller kanske snarare att det lurade antisemitiska stereotyper i dem, som säkert inte var medvetna från konstnärernas sida. Men bilden med råttorna och osten är fullständigt oursäktlig – att ingen reagerade på att den anknöt till en retorik där judar liknas vid skadedjur tyder på en naivitet och omedvetenhet om antisemitiska stereotyper som är häpnadsväckande.

Jag är helt övertygad om att det inte fanns någon antijudisk intention i bilderna. Konstnärerna ansåg att de skildrade konflikten som en situation där det bara finns förlorare, och att man ville lyfta fram den strävan till brobyggande som finns.

Men det gör egentligen det hela ännu mer skrämmande. Att det finns ondskefulla människor som medvetet skapar antisemitiska karikatyrer är en sak. Men att det antisemitiska arvet ligger så djupt inom oss att det kommer i dagen utan att vi reagerar stämmer till eftertanke.

För att dra en parallell: när Lars Vilks gjorde sin Muhammed som rondellhund var han kanske (?) inte medveten om att framställningen av muslimer som hundar är en gammal antimuslimsk stereotyp. Rondellhundarna var aktuella, och han anknöt till det fenomenet. På samma sätt var det säkert med den aktuella utställningen. Men det hjälper inte. ”Du är ansvarig inte bara för vad du säger i din predikan utan också för vad folk hör dig säga” sade Krister Stendahl, och det borde också gälla bildkonsten. Den som är ute för att provocera (Vilks) bryr sig kanske inte om ifall hans bilder sårar någon, men den som vill förmedla ett budskap om fred oh försoning måste tänka sig för och fråga sig vilka omedvetna budskap som kan skymta fram i bilderna.

Och vi som stödjer det palestinska folkets kamp för frihet och rättvisa i en egen stat måste vara mycket vaksamma så att inte antisemitisk retorik smyger sig in som ett vapen i den.