Livet kan tyckas kort, men levandet är i mångt och mycket en långsam historia. I lager på lager läggs vardagens erfarenheter till varandra och först efter långa tidsrymder ser vi de mönster som utgör våra liv. Det är något nästan geologiskt över det hela. Under samtidens och tidsandans vegetationstäcke ligger livsmönstrets berggrund fördold. Det krävs något för att få syn på det. Det krävs något för att förändra det. Att gå in i sitt eget och andras liv kan vara en mödosam och smärtsam historia. Lätt att välja bort i en kultur av prestation och underhållning. Frestande att undvika när det ändå finns så mycket annat bekymra sig om. Men det finns ju genvägar. Som att se film till exempel. Men det ska göras på bio. Det är tillräckligt svårt ändå för regissören, filmaren och skådespelarna att nå fram till oss. Gestaltningen måste vara trovärdig, dialogen levande, tidsandan träffsäker, berättartonen kongenial med innehållet. Den kondensation av liv som dramat i sina bästa stunder förmedlar, mår inte bra av reklampauser, telefonsamtal, kisspauser och dussintals andra distraktionen från vardagslivets travar av ogjort och väntande. Det kommer ett ögonblick i nästan varje välgjort drama när jag vill stänga av och gå. Av smärta, skam, tvivel, uttråkning. Framför teven gör jag det ibland. Men i biosalongen sitter jag kvar och låter mig pressas genom det prång av existentiell plåga där jag prövas och eventuellt ruckas en aning i berggrunden av mig själv.
Så en hyllning till alla dessa författare, regissörer, filmare, föreningar, idealister, distributörer och salonger som ännu erbjuder oss alla dessa ögonblick av osett och bekant, smärta och skratt, bekräftelse och självtvivel utan mycket annan vinning än att bidra till det mänskligas växt. Med långsamheten av ett korallrev i havet.