För en tid sedan fastställde en domstol i ett afrikanskt land att kristna araber inte fick använda det arabiska ordet Allah när de talade om Gud. Jag vet inte om det är unikt att en nationell domstol någonsin har beslutat om en sådan sak. Jag vet att det finns uppfattningar både bland västerländskt kristna och muslimer på ett folkligt plan att det är två olika gudar med två olika namn ibland uppbackade av både präster, pastorer och imamer. Samtidigt är det en utbredd tradition bland kristna araber i sina arabiska hemländer att använda Allah, inte som egennamn utan som det arabiska ordet för det vi på svenska uttalar som Gud.
I det land där domstolsbeslutet togs, finns det säkert en rad politiska skäl i botten. Om jag tolkat den knapphändiga rapporteringen rätt har kristna grupper kritiserat beslutet medan muslimska grupper hotat eller attackerat kristna som har hävdat rätten att använda ordet Allah. Frågan är alltså insatt i en språklig kulturkonflikt mellan det landets religiösa grupper, som mycket väl skulle kunna spridas till andra arabiska länder. Det vore mycket problematiskt om det fick den konsekvensen.
Mitt hopp står till muslimska lärde att de ska kunna mota Olle i grind. Det borde vara eller bli ett teologiskt problem inom islam om det fick fortsätta. Åtminstone från min begränsade och okunniga horisont. Koranen har vad jag vet tydliga besked om att Allah är samma Gud som Abraham, Moses och Jesus tillbad. En gud vars egennamn, enligt Exodus, vid ett unikt tillfälle uppenbarades för Moses vid den brinnande busken, men som man sedan har undvikit att använda – ”Jag är den jag är”. Skrivet på hebreiska JHVH utan vokaler – När det aldrig uttalas försvinner traditionen – ingen vet idag hur det en gång uttalades på hebreiska. Namnet Jehova som växt fram i senare kristna traditioner är en gissning – en efterkonstruktion, en människas namngivning av Gud.
Det finns en djup religiös innebörd i att inte uttala eller använda Guds namn och framför allt inte fastställa ett eget namn – ett gammalt mönster i många kulturer ser namngivning som ett sätt att skapa kontroll över något eller någon. Att uttala ett namn som Gud själv inte uppenbarat, kan få en sådan innebörd. En parallell är bildförbudet som lever starkt i både judendom och ännu mer islam. Genvägarna är kända – att använda beskrivande ord istället för namn t.ex. Den barmhärtiga, den kärleksfulla, den allsmäktige m.m. Gud har 99 namn men det hundrade är det bara kamelen som känner till – är ett fritt formulerat muslimskt ordspråk.
I det religiösa perspektivet är det ett långtgående beslut av en domstol i ett muslimskt land att fastställa Allah som ett namn på Gud förbehållet muslimer att använda. Det riskerar att misstolkas som en stamgud som står över andra folks stamgudar.
Låt oss som troende enas om att Gud och Allah är samma titel på olika språk och inte egennamn. Låt oss enas om att det finns bara en Gud och Mose, Jesus och Muhammed är Guds profeter i olika tider, till olika folkgrupper, på olika språk, med olika anspråk på hur Guds vilja ska tolkas och följas. Låt oss enas om att det finns bara en mänsklighet, skapad av Gud, som inte favoriserar något folk men kräver ett tyngre ansvar av dem som Gud uppenbarat sig för, att ena mänskligheten till fred.
Rätta mig om jag har fel.
6 comments on “Är Gud och Allah en eller två?”
För Islam må Jesus vara en profet, men för oss kristna är han ju faktiskt mer än så; Immanuel = Gud med oss.
För den kristna bekännaren är Jesus mer än profet javisst. Det ligger i bekännelsen till Kristus som Herre, att erkänna sig som ett Guds barn i Jesu namn. Det är Jesus exklusiva anspråk, hans förtätade relation med Gud, som en son till sin far som han förmedlar vidare genom sina lärjungar till dagens kristna genom en obruten närvaro av Guds Ande. Det behöver inte betyda något företräde framför andra mäniskor troende eller icke troende, när det gäller makt eller rättigheter. Snarare då kanske ett större ansvar för att Guds kärlek till världens folk förmedlas rätt och sanningsenligt av den som bekänner Jesus Kristus,
Det är förbehållet en kristen bekännare att erkänna Jesus exklusiva anspråk och det förväntas av en kristen att stå kvar i den bekännelsen oavsett vilka andra anspråk som ställs. Men det finns ingen självklarhet i att en kristen person eller grupp kan ge ”sin” tro på Kristus ett så exklusivt anspråk att den ska kunna dominera över andras tro. Exklusiviteten ska bara användas hos den kristne själv att låta den kristna kärleken övervinna icke kristna läror om hämnd, maktfullkomlighet, egoism, främlingsrädsla, protektionism m.m. som finns inom oss själva och i våra egna grupper.
Oavsett ytterligare anspråk så ingår både Abraham, Jesus och Muhammed i en gemensam profettradition som betyder att de förmedlar Guds ord till sitt folk. Jesus är en profet för både kristna, judar och muslimer. Hade han inte varit det hade inte världen nåtts av Guds ord genom honom. Även Muhammed hade ett exklusivt anspråk – att han var den sista profeten. För att kunna bejaka det anspråket behöver du vara muslim, men du måste inte erkänna det anspråket för att vara muslim.
En tumregel kan vara att ingen religions exklusivitet kan trycka ner andra troendes rätt utan att den egna profetens nyckelbudskap motsäges och anspråket besudlas.
Det säger inte att det inte sker. Det sker hela tiden men med mörklagda motiv.
Sten Högberg
Den siste profeten för oss kristna är Johannes döparen.
Att jag som bekännande kristen står för,att Jesus är mer än en profet, Messias, Gud och människa, förminskar inte min respekt för judendom eller islam, Först när jag är trygg i mitt eget blir andras tro spännande.
Hej Marie,
Du tycks ha en syn på profeter som jag inte delar. Jag har aldrig hört att den kristna kyrkan har satt en sista gräns för profeter. I kristen tradition är den som förmedlar Guds ord till människor en profet. Det är inte främst en mänsklig kvalitet utan ett uppdrag. Den kristna församlingen har ett uppdrag att förvalta profetians gåva genom att ge utrymme för profeter, men också att bedöma om det som förmedlas är sant eller falskt. Det är bara islam vad jag vet som har satt en gräns för nya profeter. Jag förstår att man kan placera bibelns profeter i en klass för sig. De definieras i en judisk kontext. Din markering av att Johannes skulle vara den siste profeten tyder jag som en markering att du inte ser Jesus som profet. Det kan bara betyda att du ser titeln profet som en lägre kvalitet och placerar Jesus högre upp i någon sorts hierarki där titeln Guds Son är i topp. Jag tänker att det sättet att organisera sin världsbild riskerar att sätta fokus på fel saker. Mitt sätt att se är att Jesus är både profet och Guds Son. Han är profet i den judiska traditionen och för vidare sina föregångares budskap. Detta erkänner också judiska lärde. Det är som profet han förmedlar kunskap om Guds vilja till sina lärjungar och sin samtid. Men det är i rollen som Människoson och Guds son han öppnar vägen för mig och alla andra människor att erkänna en relation till Gud som min kärleksfulla Far. Det är ingen annan än Jesus som kan öppna vägen för den intima relationen till Gud. Det är en relation som kan göra både dig och mig till profeter genom Guds Ande – om Gud vill och församlingen behöver oss i den rollen. Men det är bara som kristen jag kan se och erkänna kvaliteten i den relationen. Den är inte till för att tävla med eller konkurrera med för att vinna något. Det är en position där du underifrån har att förhålla dig kärleksfullt till dem som placerar sig själva över dig i sin hierarki.
Nej, hierarki hör inte hemma inom kristendomen, varken hos den bekännande kristne eller hos Kristus själv, det råder ett underifrån perspektiv eller hur?
Sen rekommenderar jag läsning av Hebréerbrevet 1:1-14, det handlar ju nu inte längre om en profet utan om Guds son.
F.ö. ett bra svar nedan av Lars-Göran Berg.
Hej Sten!
Jag läser med intresse dina tankar. Jag måste då säga att jag förstår inte riktigt hur du får ihop dina slutsatser med Skriften.
Jag delar Din uppfattning att kristna inte skall vara eller ha en besserwisser attityd Inte heller uppträda fördömande. Men det som skiljer ut Jesus från andra är ju hans egna uttalade anspråk på att vara Guds son. Såsom vi i trosbekännelsen uttrycker den enfödde sonen. I treenigheten ser vi j Guds uppträdande. Mohammed kallas av vissa som profet men inte Gud. Ingen är Gud utom Allah säger muslimerna väl bekant. men Jesus är Gud. Moses profet som Du ju säkert kan skilja från Jesus.Så din beskrivning om Jesus som en av profeterna kan du väl inte mena…Men Du skriver även Muhammed hade exklusiva anspråk…Så detta behöver nog förklaras,
I annat fall gör din logik Jesus till bluffmakare. Du vet där han just gett Petrus uppdraget om att bli klippan Samtidigt beskriver han sitt uppdrag från Fadern om lidande död och uppståndelse. Samma beskrivningar i olika former finns ju på många ställen alltifrån du vet kalken han ber att få slippa osv.
Och profet betyder inte att man företräder Jesu Fader. Jag tänker på Elia och Baals profeterna. Du vet ju resultatet.
Jag vill inte vara tros-polis. Men det är ju en grym skillnad på Bibelns Jesus, hans roll och uppdrag och islams profet.
Tänker också på bergspredikan om orden ja det finns fler ställen om tillägg eller borttagande av sådana som du nog bergsäkert känner. Men nånstans saknar jag den basala grunden som kyrkan haft i sin relation till Jesus allt ifrån när Petrus fick uppdraget.
Har jag fel?? Känns som Du blottar en annorlunda tro och däri kommande förändrad uppfattning om Kristus som frälsare och den enda vägen såsom han själv angav.
Så det vore spännande att förstå din förändrade Gudsbild i Jesus om jag inte fattat Dig helt galet
Comments are closed.