Är människan i grunden god? Eller mer ond? Vad kan vi säga om den mänskliga naturen? Medvetna om konflikten i östra Ukraina, om IS, Syrien och Mellanöstern om främlingsfientligheten i och stängda gränser runt Fästning Europa där flyktingar drunknar i Medelhavet finns frågan där. I ett hav som resebolaget samtidigt lockar oss till en avkopplande kryssning i.
När vetenskaperna tar sig an frågan, upptäcker man snart att svaret skilda forskare ger avspeglar egen världsbild och politisk hemvist.
Är frågan egentligen religionernas att svara på? Nog har de gett svar alltid. I alla tider. Den teologiska betoningen på människans godhet eller ”fallna natur” går även den härleda ur – eller bygger och har byggt på politisk hemvist och samhällsställning.
Humanism och kristen humanism tenderar att lyfta fram människans potential. Humanism generellt har nog överbetonat den goda aspekten. Är kristen humanism mer realistisk? God humanism förhåller sig i alla fall ödmjuk till vad människan kan åstadkomma; av ont och i hennes skapande förmåga och till att älska och forma goda sammanhang. Humanism tar även hjälp av vetenskaperna, av kritiskt förnuft och den gyllene regeln i någon form som moralisk kompass. Den förhåller sig tveksam till världsbilder som vill demonisera den andre, som gör den egna sidan lite för rättfärdig. Jag tror den övar sig i att se sin delaktighet. Lars Ahlin beskrev i Din livsfrukt något av ett credo: Människan är summan av sina bedrifter och brott, där brotten alltid överväger. Därför betonade han alltid vikten av nåden. Ingen människa kan någonsin uppväga, vara tillräckligt god därför att vi sitter ihop i varandra.
Hur kan vi uppnå en genetisk solidaritet? frågar romanens huvudperson.
Ahlin var socialist. Lutheran. Luthersk socialist. Det var nog därför han hade svårt att finna en hemvist vare sig i kyrkan eller i den socialdemokrati som tidigare gick hand i hand med en optimistisk framstegstro.
Det var då. Fram till 1980-talet. Idag lever vi och har länge levt av en näringsfattig tro. Den nyliberala människan finns bara på marknaden. I botten ett egoistiskt rovdjur. Länge hyllade nyliberaler Richard Dawkins och hans verk från 1970-talet om den själviska genen. På senare tid har Dawkins mest varit framträdande som närmast fundamentalistisk religionskritiker, men han var misstolkad om genen. Det skriver Göran Greider i sin senaste bok Den solidariska genen. Det är en fin bok där Greider närmar sig evolutionsteorin, neurobiologin från vänster mot bakgrund av senare decenniers rön inom hjärnforskningen. Det är lovvärt och ger lite hopp. Människan har även potential till samarbete, ömsesidighet, ja solidaritet. I mötet med varandra hittar människan hopp.
Det är tänkvärd bok som brottas med den inledande frågan om människans natur. Lite som Ahlin söker han svar på frågan: hur vinna en genetisk solidaritet? Frågan är inte endast en filosofisk reflektion. Inte minst i den svåra tid där mycket står och väger i världen just nu är det en högst reell fråga om hur vi ser på människan och de samhällen och världsbilder vi bygger.
2 comments on “Människans natur”
Du skriver, Anders,
”Lars Ahlin beskrev i Din livsfrukt något av ett credo: Människan är summan av sina bedrifter och brott, där brotten alltid överväger. Därför betonade han alltid vikten av nåden.”
Att både brott och bedrifter är en verklighet, det håller jag i hög grad med om. Men hur går det med möjligheten till balans om man ser det som att brotten överväger? Och hur blir det då med möjligheten till ett självaccepterande under de omständigheterna?
Förlåtelse är central. Men nåd betyder att vara totalt utlämnad åt den andra parten. Finns det inte något potentiellt problematiskt i det perspektiv som Lars Ahlin tecknar? Jag tycker mig på nära håll ha sett det destruktiva i föreställningen om de egna brottens dominans och därmed ett ständigt behov av en total nåd.
Kanske hade ”..landade han i nåden…” varit ett bättre ordval. Jag uppfattar Ahlins livstolkning vara fri från pietistiska inslag, som färgat mycket av protestantisk kristendomstolkning. Den senare tror jag omedvetet betonar handlandet, försöken till rättfärdiggörande, även om man starkt betonat ”nåden allena”. Just det ständiga handlandet, ta t ex hela den driftiga frikyrkorörelsen, gör nog att man behövt ”ta i” om nåden, som för att övertyga sig själv. Ahlin tar inte i. Jag tror att han försöker beskriva sakernas natur, mer ett tillstånd, ett faktum. Det är då bortom en moralisk värdering. Du är varken bra eller dålig med dina bedrifter och brott. Men, det blir moralism så fort man försöker hitta balansen eller uttala sig om andras (o)moraliska handlingar – och med självacceptansen. ”Döm icke, så må du icke bli dömd”. Inte heller dig själv, skulle vi kunna tillägga.
Insikten om detta tillstånd förstår jag att Ahlin menar leder oss till varandra. Vi blir fria från att vara upptagna av att värdera oss själva. Nåden är en gemensam bottenlinje. Den skapar förutsättningarna för ett ”vi” och för en ”genetisk solidaritet”. Medvetna om att vi sårar och såras, gör att vi kan se varandra som vi är utan (behov) att döma. Förlåtelsen hänger ihop med nåden. Den får vi eller ger vi för att upprätta den brustna relationen, men inte för att benåda.
Den betydelse du ger nåden, ”att vara totalt utlämnad åt den andra parten”, håller jag med om blir problematisk. Jag kan ha fel, men jag tror inte Ahlin skulle definiera nåden så. Det tyder på en obalans mellan parterna. Jag antar att Ahlin menar att obalansen upphävs när den kristna guden avstår från att vara Gud och blir vår jämlike. Och därmed blir även vi jämlikar. Den utlämnade positionen av obalans, ja den tänker även jag blir destruktiv, likaså beroendet av den sortens nåd som följer därav.
Comments are closed.