Skip to content

”Jag är Gud” – evangelium enligt Marika

Jag var på en hejdlöst rolig bibelskola i veckan. Marika Carlsson höll hov då hon offentligt gjorde upp med sin uppväxt som adoptivbarn i småländsk pingstmiljö och sin väg ut ur garderoben, som för kvällen var hennes enda rekvisita i form av en likkista – en transformeringsbar sådan. Den fick fungera både som uppståndelse- och befrielseverktyg i gestaltningen av hennes insikter så långt.

Hon hade i många stycken publiken i sin hand, men i bland tvekade den, som om publiken inte visste hur den skulle förhålla sig till de skamlösa drifterna med religiösa – och med ateister, som hade svårt att värja sig mot hennes argument att även de var religiösa. Publiken hade en tydlig klädkod. Min Hjördis hade fått mig att ta kavaj istället för tröja över polotröjan. Jag insåg snabbt att jag var en hermelin bland katter. Klädkoden var jeans, skjorta och tröja av olika varianter. Vi var bland riktiga svenner. (Medvetet felstavat 🙂 – och jag kände mig faktiskt hemma trots kavajen, för att jag hade tänkt ta tröjan.) Mycket av hennes skämt kring religion – uteslutande kristendom – var riktade till sekulära svenskar som fick många av sina ärliga fördomar bekräftade i ett gott skratt. Ett par alldeles framför oss skrattade inte alltid med och de smet ut under applåderna. Kanske var de pingstvänner från Småland, som satte i halsen när det blev för drastiskt? Vem vet?

Det jag vill komma till är egentligen hennes underliggande budskap om ärlighet och öppenhet. Som alla goda ”ståuppare” drev hon en hel del med sig själv på ett utlämnande sätt. Hennes glada öppna ansikte efter varje rå rallarsving fungerade som en klunk vatten efter besk medicin. Ibland signalerade hon aktivt till oss och bad om reaktioner om inte ovationer. De kom inte alltid. Kanske alla inte fattade djupet i alla drifter – alla var nog inte hemtama i den religiösa miljön som jag själv.

Jag uppskattade hennes drift med oss kristna. Själv hävdade hon att hon befriat sig från kyrkan, vilken hon gestaltade som en ond ängel på ena axeln, medan hon gestaltade sin småländska fostermor, som var pingstvän, som en god ängel på andra axeln. Den onda ängeln kyrkan, som fick henne att välja bort sin frihet och sitt sanna jag, gestaltade hon som en försupen, förgrämd och ständigt rökande morsa som hela tiden påminde om att Gud inte gillade sådana som bröt mot reglerna och betedde sig annorlunda. Med denna fullständigt paradoxala bild satte hon tummen på något som många förstår bland dem som tagit avstånd från kyrkan för dess omoraliska baksida som moralens väktare. Den omoraliska syndkatalogen var ju förstås den politiskt korrekta listan: abortmotstånd, rätten att vägra viga homosexuella och fler liknande orätter. Men det hon personligen vände sig emot tror jag var kyrkans kollektiva makt att stävja friheten att pröva livets alla möjligheter och framför allt att den hindrat hennes accepterande av sig själv som sexuell varelse.

Hon är en av många i raden som ser kyrkan, eller den norm som man anser att kyrkan har skapat kring heterosexualitet och monogami, som ett hinder för sanningen om det egna jaget. Jag håller både med och inte med. Den kristna kyrkan talar med många tungor men varje tunga talar gärna med auktoritet oavsett vilken kunskap den bygger på. Det räcker ibland med en egen tolkningstradition för att auktoriteten ska finnas där. Och de som låter auktoritet vara kriteriet för objektiv sanning har lätt att bli lurade, så ock i kyrkan tyvärr.

Maria uppträdde som en fullfjädrad pingstevangelist när hon lyckades få publiken att sjunga med i hennes egen psalm/allsång: ”Alla ska ligga med alla” citerat som ur Evangelium enligt Marika 6:6. Hon fick faktiskt majoriteten att sjunga med i en text som jag betvivlar att mer än en ytterst liten minoritet av besökarna kunde säga ja till. Så lätt är det att med auktoritativ stämma få människor att gå emot sanningen om sig själva. Själv kunde hon med ett stort Marikaleende säga efter sången: Men ingen får ligga med mig för jag har en tjej. Därmed satte hon erkännandet av kyrkans norm i blixtbelysning på ett paradoxalt sätt

Marikas uppgörelse är frisk men inte vid vägs ände – Gud vare lov. Hennes avslutning kring att hon nu gjort sig fri från kyrkans förbannelse gick ut på följande halsbrytande argumentation fritt citerat: Eftersom jag nu är fri från kyrkans makt över mig och eftersom Gud inte har någon som bestämmer över sig, så måste väl jag vara Gud, Jag är Gud! 🙂 efterföljt av det stora glada leendet som kan betyda vad som helst från: ”Gud va roligt, är det sant?” till ”Nu fick ni något att klura på” till ”Kanske jag kan lura någon”.

Min känsla var att hon kommit halvvägs i sin uppgörelse med kyrkan. Hon är uppenbart inte fri från den bild hon växt upp med – det visar hennes talkshow. Men jag hoppas det är början till en försoning och en personlig resa in mot sanningens centrum för henne. Spännande att få följa henne.