Sedan 30 år har jag och min fru tillbringat några veckor i Sydfrankrike i det som kallas franska Katalonien. I år landade vi i Barcelona två dagar efter folkomröstningen om spanska Kataloniens självständighet. På väg från flygplatsen hamnade vi i Barcelona centrum av misstag, mitt i en jättedemonstration, som dock var helt fredlig. En vänlig polis hjälpte oss till rätt kurs.
Franska Katalonien erövrades av Ludvig XIV:s arméer. I fredsfördraget drogs gränsen längs de högsta bergstopparna i Pyrenéerna. Man märker en viss accent hos vissa fransktalande här. Ett sätt att tala franska som är katalanskt. Och föräldrar väljer ibland en katalanskspråkig skola. Under Balkankonflikten frågade vi våra värdar om de visste vilka av deras grannar som var katalaner. De nickade, självklart, men var helt oförstående till vår fråga om det skulle kunna bli skottlossning mellan olika grannar: vi är ju vänner.
Vi följde en debatt under flera dagar om skäl och motskäl för en katalansk stat, medan spanska och katalanska politiker talade förbi varandra. Folket har rätt att bestämma över sig själv i en demokrati hävdade en filosof. En annan debattör påpekade att det inte finns någon internationellt accepterad definition av begreppet folk. Begreppet folkmord får mig dock att tänka på etnicitet. Språk och gemensam historia liksom religiösa och kulturella traditioner tycks dock vara viktigt för självförståelse hos dem som vill se sig som tillhöriga ett vi, vårt folk. Det går att förstå att sådana faktorer kan skapa en föreställd gemenskap.
Nationalismen tar sig olika former just nu. Varför leder föreställningen om en folklig gemenskap till uppfattningen ”de andra” inte går att samarbeta med, att de skall exkluderas därför att de hotar gemenskapen?