Sedan #metoo startade i oktober har vad som närmast kan ses som en lavin utlösts. Det började med ett upprop på Twitter från den kvinnliga skådespelaren Alyssa Milano som gick ut med vittnesmål mot mediemogulen Harvey Weinstein, Ursprunget till #metoo är dock äldre än så, det skapades av den svarta amerikanska aktivisten Tarana Burke för tio år sedan för att stärka svarta tjejer som utsatts för sexuellt våld av män.
När jag frågat kvinnor i grupper jag handlett i höst är det slående hur alla har haft egna erfarenheter av manliga gränsöverskridanden, av den manliga blicken, den manliga normen kring sexualiteten. Jag märker, och skäms över, att det är självklarheter för dem som kvinnor men inte för mig som man. Det är tydligt hur könsmaktsordningen avspeglas i våra så skilda erfarenheter. Jag vet, har vetat länge, och sedan studentåren brottats med frågorna om hur manliga normer kring makt, könsroller och sexualitet reproduceras, men jag har inte känt av det som kroppsliga minneserfarenheter. Det blir klart för mig av kvinnornas svar till mig; de alla har känt av det.
Det som framkommit när kvinnor inom allt fler branscher och områden av vårt samhälle vittnar, är hur vi är del av strukturer som upprätthålls av både män och kvinnor. Lisa Tegby frågar oss: ”Hur kan det komma sig att övergrepp och trakasserier bara fått pågå bakom scener och i rättssalar, på fester och sammanträden, på redaktioner och i församlingshem? Varför har kvinnor och män, som utsatts eller sett, inte sagt något? Varför har så många funnit sig i maktmänniskors framfart? Hur har det kunnat finnas så mycket tyst samtycke i manskollektivet?” (VK 17-11-24)
Könsroller reproduceras och spelet mellan könen pågår, men det sker inom ett patriarkalt samhälle, där det är mannen (och vissa maktutövande kvinnor), den som tar för sig, den som förgriper som bär ansvaret. Och skulden. Kvinnors vittnesmål om gränsöverskridanden rör sig om allt från subtila tecken till rena vidrigheter från män – och det är knutet till manlig makt.
Vad som förhoppningsvis skett i o m #metoo är att det inte längre kommer att vara lika möjligt att upprätthålla grabbiga kulturer och attityder och att vi mer uppmärksammar att det här sker i alla sammanhang. Nu har även kvinnor i Svenska kyrkan klivit fram och vittnar om övergrepp inom kyrkan.
Vad som främst rör om i mig är hur jag som man, make, pappa, arbetskamrat m m har dessa utmaningar framför mig med andra män:
- Att lyssna till kvinnors berättelser och ta deras krav på allvar.
- Att oftare våga vara män som har modet att se och säga ifrån.
- Att ta ansvar för vår sexualitet och ändra vårt beteende.
- Se till att vi män börjar prata med varandra och pojkar om det #metoo handlar om.
Det här handlar om manliga maktstrukturer. I det har vi som män makt, skuld och ansvar.