Skip to content

Öppet brev till Israels Sverige-ambassadör, 3

Detta är tredje brevet av tre som  under sommaren publiceras här på bloggen Den kristna humanisten”.

 

Brev 3

 

Bäste herr ambassadör Ilan Ben Dov

 

I mina två första brev (finns här på bloggen) med anledning av er debattartikel i Dagen har jag kommenterat er kritik av Svenska kyrkan och därmed Sveriges kristna befolkning. Därefter har jag kommenterat den israeliska statens självbild och dess konsekvenser. I det tredje och sista brevet vill jag understryka att jag tror på Israels potential som ett land med framtiden för sig. Den potentialen ligger från mitt perspektiv i den judiska religionens höga etiska mål, men tycks ha blivit starkt reducerad av den maktstruktur som utvecklats i och med staten Israel.

 

Även om jag personligen är kritisk mot den israeliska statens maktutövning hyser jag hopp för  judiska folket i Israel och diasporan. Min kritik bygger på att dagens israeliska regim sakta tycks förvandla staten Israel till en militärstat med illa dolt syfte att annektera hela Erez Israel – Juda och Samaria. De flesta judar i Israel ser inte militärstatstendenserna då man är beroende av skyddet. Men tendenserna syns öppet i territorierna. En minoritet bland troende och sekulära judar är i opposition till denna utveckling. Troende judar varnar militären för att hjärntvätta judisk ungdom under militärtjänsten så att de tappar alla judisk etik som föräldrarna försökt förmedla. Att i tre år mellan 18 och 21 tvingas vara i tjänst i territorierna med uppdrag att hindra palestinier att komma i tid till jobbet, att nå sina olivodlingar och odlingsmarker, att hindra palestinier att bygga om eller reparera sina hus när taken läcker,  att hindra fårdrift på deras traditionella marker, trots sedvanerätt, reglerad bruksrätt eller äganderätt sedan gammalt, att fängsla eller skjuta mot barn som kastar sten när deras familjer har förnedrats och deras hus rivits. Allt detta river ner all etisk och humanitär bildning som är djupt förankrad i judisk religion.

 

Jag tror på de judiska israeler som trots sina grannars okvädingsord om antisemitism och landsförräderi, aktivt söker vänskap med palestinier både på Västbanken och i Gaza. De som med sin kropp visar att försoning och fred går att bygga trots personliga skäl för hämnd. Jag tror på de judar som aktivt följer palestinska fåraherdar till skydd mot sina mer aggressiva fränder bosättarna, bosättare som uppenbart upplever sig betjäna Israels regering med sina trakasserier av palestinska grannar, och som rättssystemet på Västbanken tycks behandla med silkesvantar och selektiv blindhet.

 

Det är dessa israeliska judar jag tror på när de tillsammans med de palestinier, muslimer eller kristna, religiösa eller sekulära går varandra till mötes utan rädsla och utan vrede, när de delar gästfrihet och vänskap som den naturligaste sak i världen. Det är detta Israel jag tror på, och jag är övertygad om att det är på väg. Alla regimer som söker skydd bakom barriärer och våldsmakt, lever på ett sluttande plan. De liberala demokratiska värden som judar, kristna och sekulära européer varit med att utveckla under hundratals år, är sakta på väg över hela jorden trots tillfälliga motståndsfickor, och de kommer i det kommande Israel att delas inte bara mellan judar utan lika mellan judar, kristna, muslimer och druser, sekulära, agnostiker och ateister. Det ligger inte bara i farans riktning. Det ligger också i budskapet från Torah och Gamla testamentets skrifter och dess judiska uttolkningar, i Nya testamentets tolkning av GT:s skrifter och i kärnan av Koranen, även om den senare idag ofta skyms av islamistisk övertolkning. De är inte ensamma om det. Även religiösa judar och kristna, buddister och hinduer skymmer gärna sina religioners budskap om fred och gästfrihet mot främlingen, när de av fundamentalistiska skäl söker makt mer än försoning.

 

Låt mig till sist påminna om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som även är Ismaels och Esaus Gud. Även om det enligt Genesis är Isak och Jakob och senare Juda som får den patriarkala välsignelsen att föra arvet av Guds löften vidare, så är uppenbarligen egendomsfolket inte begränsat till den etniska linjen, utan till alla som enligt Guds bud till Abraham tillämpar manlig omskärelse. Vi kristna tillämpar inte det och är därför inte heller egendomsfolk i religiös mening. Däremot har vi genom Juda och dess representant Jesus fått del av den välsignelse som låg i Abrahams uppdrag, och vi har försökt besvara den genom att välsigna dem som förmedlat den. Därför ser vi oss gärna som Välsignelsens folk som är delaktiga i att på vårt sätt sprida Guds välsignelse till världens folk.

 

Oavsett om vi är religiösa eller inte har välsignelser getts till de europeiska folken av judar i diasporan. De har bjudit på filosofiskt, religiöst, ekonomiskt, politiskt och vetenskapligt tänkande och praktik på mycket hög nivå, vilket gjort västerlandet till vad det är idag utan kräva makt för den judiska gruppens räkning. De har dock blivit illa belönade av omogna regimer och outbildade folkskaror som sett främlingar som hotfulla. De fullföljde trots det idén från sina profeter att ”tjäna den stads bästa där man lever”. Det är en regel som inte alltid följts av europeiska stater när de koloniserade världen, men som genomgående följts av de judiska inbyggare utan land som sökt fristad i Sverige och andra europeiska länder och deras kolonier. Denna välsignelse har det judiska folket bjudit på utan att som folk eftersträva politisk makt, trots de vedervärdigheter de utsatts för och bemöts av än idag. Det är den lysande stjärna som kan förverkligas i Israel om dagens alla ättlingar från Jakob, alla söner finner varandra och försonas på riktigt.

 

Som kristen tror jag att Jesus insåg det omöjliga att identifiera Israels alla ättlingar inför den försonande omvändelse han såg som oundgänglig för att Guds löften om land att bo i och att vara ett ljus för folken som gavs till Abraham. Han lät sina lärjungar gå ut i hela världen, till alla folk, för Israels ättlingar och troende proselyter var spridda över världen hos alla folk, redan då. Ljuset handlar uppenbarligen om fred med grannen – nästan – , en radikal gästfrihet mellan folken så som Abraham själv sökte gestalta på sitt sätt. Guds löften till Abraham gäller fortfarande det judiska folket – men jag tror att Guds villkor om omvändelse till rättfärdighet (läs gästfrihet), fortfarande gäller för dess uppfyllelse. Att man bygger rättvis fred med sina bröder av annan abrahamitisk religion och sina internationella grannar oavsett religion. Tecknen finns. Läs dem. De finns i Torah, inte bara i lagtexterna utan också i berättelserna om Abrahams exodus och ingång i det förlovade landet i fred med alla dess dåvarande innebyggare.

 

Pax et bonum