I tider av hot mot samhället prövas människors styrka och moral. Vi ser hur Coronaviruset sprider sig över världen, angriper människor och samhällen. Vi ser olika reaktioner hos människor, från att inte bry sig om eller misstro myndigheternas direktiv till att i solidaritet göra vad vi kan för andra. Även åsikter går isär om hur smittan bäst bekämpas. Många tycker, har klara uppfattningar om att Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell fattat fel beslut, andra ser Sveriges hållning och agerande som rätt.
Det som är gemensamt är att ingen vet. Vi lever alla med osäkerheten och ovissheten. Vi är oroliga och rädda i olika grad och det tar sig olika uttryck. Många är smittade, fler kommer att bli det. Många är hårt drabbade när döden tagit deras liv och anhöriga förlorat sina älskade.
I hela samhället finns idag ett engagemang, värme, kärlek och solidaritet i alla de handlingar som utförs för andra, allt från personalen inom vården och omsorgerna med stora risker för eget liv till omställningar av verksamheter och frivilliga handlingar för dem som behöver en hjälpande hand, en omtanke.
Idag prövas våra samhällen på ett unikt sätt. Nu levande generationer i Sverige har inte upplevt pandemi och död på detta sätt. Vad som avspeglar sig i tider utan kris visar sig i var utsattheten är som störst i kris. Fler dör i utsatta riskgrupper. Som det alltid har varit, inom våra länder och globalt. Kanske den prövning Corona innebär leder till att andra stora samhällskriser, såsom kring klimatet, nationalistisk främlingsfientlighet och djupa sociala orättvisor, kan komma att mötas av större gemensam solidaritet. Inget är dock givet, även här är osäkerheten lika stor.
När tilliten prövas är vi olika rustade. Vad vi har fått med oss i bagaget genom livet påverkar hur vi klarar av att ta hand om vår oro och rädsla och med att stå ut med osäkerheten. Att tro är att öva sig i tillit. Det är vad vi har att sätta upp mot rädslan och döden som utgör en del av livets grundvillkor. Därför behöver vi som människor också varandra.