Otänkbart, oföreställningsbart

24/1 2022 av Anders Wesslund

Ämnen: , , ,

Nu på nyåret har svensk politik handlat om misstroende mot regeringen och pandemilagen. Skälen uppfattar jag främst grundar sig i reaktioner mot fortsatta restriktioner och begränsade friheter för oss medborgare. Vi vill tillbaka till det normala igen, d v s till fortsatt hög konsumtion av allt; varor, upplevelser, resor? Och det är något staten inte ska lägga sig i. Politiska partier exploaterar känslor hos människor att deras individuella friheter är inskränkta. Solidariska handlingar med dem som bär upp vården och samhällsfunktioner skjuts åt sidan i detta klimat. Många har svårt att ens föreställa sig att samhället i nödläge har rätt att begränsa min frihet eller att jag bör avstå.

I detta klimat klarar och vill vi heller inte diskutera det som är uppenbart men otänkbart – att klimatkrisen fortfarande är det allra mest överhängande hotet och att vårt kapitalistiska system leder oss rakt i fördärvet. Det kräver ständig ekonomisk tillväxt; mer uttag av resurser, högre konsumtion och uppehållande av verksamhet som är skadlig för att inte vinster och konkurrensfördelar ska förloras. Ett exempel på detta är spökplanen. Under pandemin har svenska staten betalat olika operatörer tiotals miljoner för att upprätthålla trafiken. ”Ungefär tre av fyra plan var helt utan passagerare”, berättar en pilot. Bara under denna säsong rör det sig om 18 000 spökflygningar för Lufthansakoncernen; närmast tomma plan lyfter och landar i USA, Europa och världens stora flygplatser och alstrar runt en miljon ton koldioxid. Skälet är att behålla sina slottar, d v s start- och landningstider på attraktiva flygplatser. Staterna uppehåller systemet med stora subventioner. EU-parlamentarikern Karin Karlsbro (L) är kritisk i SvD men diskuterar riksdagen och EU grundproblemet till detta? Det här är ingen uppenbar höger-vänsterfråga längre. Klimatet rör vår överlevnad.

Till den konsumtion som krävs och rovdrift som pågår hör även exploateringen i Sapmi. Läs här hur sorg och vrede tvinnas samman i Åsa Lindstrands text om kampen för Gallok/Kallak.

En annan bild som inte kan diskuteras är bilden av Ryssland. (Ett uppfriskande undantag är Johan Cronemans krönika i DN 19/1, dock låst). För att alls göra konflikten begriplig behöver vi förstå vad som skett geopolitiskt sedan muren föll och östblocket bröt samman 1989 – 1991. En demoniserad bild av Ryssland som ensam aggressiv part passar väst, i synnerhet USA:s och Natos ambitioner, men förklarar inte varför Ryssland mobiliserat det senaste året. Sedan USA med Biden efter Trumpåren återgått till sin politiska linje sedan slutet av 1990-talet, har återigen stor militär upprustning av Ukraina skett från väst. Idag talar analytiker om att vi anträtt Kalla kriget 2. Ryssland upplever sig förnedrat och att deras säkerhet är hotad, alltsedan de exkluderades från tanken om ett enat Europa som fanns efter 1991: ”USA blev arrogant och självsäkert. … De utropade seger i kalla kriget. … ´Vinnarna´ beslutade att bygga upp ett nytt imperium. Därav idén om Nato-utvidgningen. … Hur kan man räkna med jämlika relationer till USA och väst i en sådan position?” Orden kommer inte från den auktoritäre nationalisten Putin utan från den man som väst samfällt hyllade 1991, de kom från Gorbatjov i en intervju på julafton 2021, dagen före 30-årsdagen av Sovjetunionens upplösning.

I Versailles slöts en asymmetrisk fred efter första världskriget. Det skedde på nytt efter Kalla kriget. Trots avspänning på 1990-talet valde väst att ställa sin krigsapparat i länder med direkta gränser till Ryssland, och USA har ensidigt sagt upp nedrustningsavtal om kärnvapenmissiler och det gemensamma missilförsvarsavtalet. Även Ryssland har rustat och mobiliserat. Natos samlade budget 2021 var 1,2 biljoner dollar, Rysslands var 61,7 miljarder 2021, dvs. 5% av Natos. Idag står vi återigen i ett spänt säkerhetsläge i Europa och konflikten trappas upp än mer.

En kristen hållning kan inte vara att stämma in i denna logik och polemiska retorik. Kyrkorna är kallade till att söka freden, att inte ställa sig på endera sidan utan att gå in i dialog med systerkyrkor på båda sidor i konflikten och att till makthavare rikta sitt budskap om nästankärleken och freden. Jag önskar att de internationella kyrkliga organisationerna aktivt kliver fram i detta skede. Till att börja med behöver bilden av den andre avdemoniseras. Humanism nu är att återförmänskliga människan, inte att delta i högljutt vapenskrammel.

(För den som vill fördjupa sig kan jag hänvisa till min bloggtext från 2016 https://kristenhumanism.org/2016/01/21/ukraina-och-europa-efter-2014/ om Ukrainakrisen. En god bakgrund och fördjupning finns även hos Utrikespolitiska institutet. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ukraina/utrikespolitik-och-forsvar/ )