Natoansökan med tystade röster

18/5 2022 av Anders Wesslund

Ämnen: , , , ,

– Jag ber till Gud att det inte ska stå någon dyrt.
Denna bön kommer oväntat från den pensionerade Natoöversten Daniel Davis, angående de ökade risker att Finland och Sverige dras in i krig genom att söka medlemskap i Nato. Davis har under hela sitt yrkesliv verkat inom den amerikanska militären, varav sex år inom Natos styrkor i Tyskland och med god insyn i Pentagon.

– Jag ser ingen anledning för Ryssland att invadera Sverige. Men Ryssland skulle nog (vid ett medlemskap) se Sverige som en fiende, vilket de inte gjorde förut, fortsätter Davis i Stefan Åbergs reportage i Rapport (13/5), samma dag som den snabbt framhastade säkerhetsanalysen nådde riksdagens bord. Senare under helgen kom också de väntade beskeden att broderfolken nu söker de väntade Natomedlemskapen gemensamt. Idag, den 18 maj, lämnade så Sverige in sin ansökan.

– Behåll alliansfriheten, fortsätter Davis. Medlemskap blir farligare och dyrare för både Nato, Sverige och Finland. Nu blir länderna måltavlor om en konflikt mellan Ryssland och Nato uppkommer. Besluten är känslomässiga, de bygger på rädsla för att vi tror att Ryssland är ett hot och därför vill vi ha skydd, avslutar han.

Det har inte saknats röster som den från Davis under den forcerade process som lett fram till ett historiskt nytt säkerhetsläge för Sverige och Finland. De har dock haft svårt att höras i Sverige. Några klara argument har varit att processen skett för snabbt utan demokratiskt mandat, skett i affekt (rädslan som grund) och att värdefulla, kritiska röster förlöjligats eller anklagats för att ha gått Putins ärenden, både i traditionella och sociala medier. Professorn i statsvetenskap vid Försvarshögskolan Linus Högström är en av dem som både känt av förlöjligandet och i sin forskning om Natodebatten 2014-2018 sett denna tendens. Dragningen mot Natomedlemskap gäller även vårens debatt och har smugit sig in i politiska analyser: ”det syns vilka antaganden som görs och inte görs, i vad som nämns och inte nämns”, säger Hagström (DN 22-04-23).

Alltfler har vittnat om hur budbärare ifrågasatts och att argument avfärdats utan att ens prövats. Själv har jag försökt lyfta att det offentliga samtalet om Rysslands invasionskrig i Ukraina utgått från ett ensidigt narrativ, vilket varit grunden för analysen av Rysslands och Putins agerande. Med Putin som antingen galen eller ond, så är rädslan begriplig och analysen logisk, då den landat i ansökan om Natomedlemskap. Men de röster som hävdat att vi behövt zooma ut och förstå dynamiken mellan Natoländerna och Ryssland från Sovjetunionens upplösning fram till dagens situation, vi har inte nått fram.  Om vi vidgat perspektiven framgår att de ökande spänningarna och det upptrappade läget inte skett utan aktörer från båda håll, oss själva i väst inräknat.

Det finns en riktning inom statsvetenskapen som handlar om realism i geopolitiken. Den företräds bl a av i statsvetarprofessorn John Mearsheimer, Chicago. Realismen ställer sig utanför de moraliska argumenten, som att försvara den europeiska säkerhetsordningen eller den liberala demokratin och de rättigheter vi känner från deklarationen om de mänskliga rättigheterna till folkrätten. Realismen är apolitisk i den meningen att den försöker beskriva konsekvenser av handlingar och förväntade reaktioner på dem. När Ryssland sedan Gorbatjov deklarerat att de uppfattar en utvidgning av Nato österut, och att erbjuda Georgien och Ukraina medlemskap som aggressiva handlingar, och att det får konsekvenser, så säger realisterna att detta är fakta som behöver beaktas (inte demoniseras eller beskrivas som rysk propaganda). Mearsheimer m fl menar därmed att Nato och de västliga ledarna hade kunnat agera annorlunda och undvika de spänningar som slutligen ledde till dagens krig. Motargumentet är att detta ger stormakter, USA eller Ryssland, rätt till egna intressesfärer och inte ser varje land och folk som suveränt med rätt att välja sin framtid. Det senare är det moraliska argumentet vi alla har för Ukrainas rätt att försvara sig.

Vi vill hävda de rättigheter som det internationella samfundet erövrat sedan FN bildades efter Andra världskriget. Vi vill samtidigt värna freden. I Ukraina kommer dessa i konflikt; en moralisk ordning mot reell geopolitik. I en ökad upptrappning och återkomst av det kalla kriget har en ny järnridå vuxit fram. Nu talar vi mest bara de militära strategernas språk och ett närmast orwellskt självmotsägande språk. Upptrappning istället för avspänning, upprusta för att kunna nedrusta. Avskräcka (med kärnvapen), som är Natos strategi, trots att vi inte anser oss utgöra något hot mot Ryssland.

När krig väl brutit blir ickevåldets och fredens röst svår att höra, ja den t o m attackeras. Det är inte nytt i historien utan har sett likadant ut vid världskrigens utbrott. Pacifismens röster har angripits, förhånats. Denna erfarenhet sträcker sig längre tillbaka för vår mänsklighet. Han som sade ”den som tar till svärd kommer att förgöras med svärd”, han hånades dagen efter på de romerska imperiets skampåle: ”Andra kan han hjälpa men inte sig själv.” Även då blev rösten unipolär och hoppet släcktes, men det hopp den kristna kyrkan sedan kom bygga sin tro på är dock att trots våldets makter, så finns vägen till liv i att avstå från makt och härskande över andra.

Att starta krig går fort, att bygga fred, förtroende och tillit tar generationer. Det är den stora och svåra uppgiften Europa står inför på nytt.