Equmeniakyrkan har blivit en kyrka mixad av reformert och luthersk tradition med liberal tolerans mellan olika trostolkningar, som under de sista 13 åren sakta har börjat glida mot mer konservativa beslut. Församlingar med majoriteter av medlemmar som lutar åt karismatisk fundamentalism kallar pastorer från Pingströrelsen eller Evangeliska Frikyrkan (EFK) när man inte hittar tillräckligt starka och tydliga ledare inom Equmeniakyrkan. Equmeniakyrkan finansierar nystartade församlingar som i flera fall har ledare med karismatisk och fundamentalistisk teologi i botten och som har svårt att samverka med etablerade Equmeniaförsamlingar. Man anställer tjänstemän på samfundsnivå med hjärtat i EFK utan kunskap om deras parallella samfundstillhörigheter. Motiveringarna är ofta att kyrkan är ekumenisk; vi har alla Jesus Kristus som vårt centrum och vi ska lära av varandra. Equmeniakyrkan vill omfamna hela bredden, men i praktiken blir det på bekostnad av liberal kristen livstolkning som inte binder upp sig mot teologiska fundament utan söker gestalta livet utifrån Jesus undervisning om kärleken som lagens mening. De som bekänner sig till karismatisk fundamentalism förordar tydlig bekännelse till utvalda teologiska dogmer och förordar dem med starkast självbild och som inte drar sig för att kritisera eller ifrågasätta andra kristna som inte underordnar sig sådant ledarskap.
Efter sommarens val av nya kyrkoledare, där Karin Wiborn, baptist med liberalt livstolkande ledarskap och Niklas Piensoho, baptist och motståndare till liberalt livtolkande ledarskap valdes, lade Sändarens ledarsidor ut en ledare skriven av Magnus Hagevi stöttad av chefredaktören Robert Tjernberg. Ledaren hänvisade till internationell forskning och beskrev Equmeniakyrkans två motstående falanger: de som stödjer evangelisk teologi (Jesuscentrerad och fundamentalistisk) och de som stödjer liberalteologi (liberal livstolkning utan krav på bekännelse till given kollektiv teologi). Hagevi identifierade dem som lobbade för Niklas Piensoho och honom själv som stödjare av evangelisk teologi. Den motstående sidan gavs i ledarartikeln epitetet liberalteologer, som företräddes av kritikerna mot valprocessen och Niklas som person. De senare tillhörde enligt ledaren en minoritet av äldre personer över 70 år i samfundet. Han ansåg i sin ledare att dessa kritiker mot processen egentligen inte ville se en ledare som företrädde en Jesuscentrerad evangelisk teologi. Han menar att all religionssociologisk forskning visar att det är de yngre generationerna som är på väg att ta över och utvidga den evangeliska teologin på bekostnad av liberalteologin i samfundet.
Jag menar att Magnus Hagevis ledare inte är klargörande utan driver in en kil mellan de sedan lång tid tillbaka samexisterande väckelsetraditionerna i folkrörelsesamfunden. Det sker genom att han inte problematiserar den evangeliska teologin och inte uppmärksammar kritikernas rötter i den nyevangeliska väckelsens grundvärden från folkrörelsetiden, de rötter som handlar om antiauktoritärt ledarskap, demokrati för alla och den troendes rätt att formulera egen trosbekännelse efter eget studium i samspel med andra. Därmed premierar han intuitivt fundamentalism och bokstavstrogen bibeltolkning som den givna framtiden för
Equmeniakyrkan. Det är en utveckling som är fullt möjlig men från min horisont inte önskvärd.
Toppbild: BIld av Dorothée QUENNESSON från Pixabay