För den som lämnade arbetet med skatter för ett bra tag sedan är det, inför konstigheter, enklast att reagera likt den pensionerade stinsen: Där kommer ett tåg men det sk-r jag i. Men ibland går det inte.
Många har skrivit om det orättfärdiga i regeringens budget. Och visst bör vi fråga: Är det rätt att sänka skatter med 23 miljarder när vinsterna för samhället är oklara? Är det rimligt att kasta miljarder över de med stora investeringssparkonton? När underförsörjd vård, skola och omsorg får 15 miljarder, lite mer än de 14 miljarderna till försvar och brottsbekämpning.
Samtidigt är beloppet för satsningar på infrastruktur bara 1,7 miljarder. När det krävs underhåll på över 100 miljarder i järnvägar och vägar. När skulderna i kommuner för underhåll av vatten och avlopp är av samma storleksordning. Orden från Madame Pompadour, Efter oss syndafloden, gällde den franska aristokratins arrogans inför eftervärlden. För oss är framtidens syndaflod mer bokstavlig, genom hot om eroderade banvallar, vägbankar, älvstränder och översvämmade gator och avloppsledningar.
Hur ska man förstå våra politikers ointresse att väga in framtiden?
Att skattesänkningar går före bidrag till hushåll är väsentligen ett ideologiskt val. Men varför likställs kronor till konsumtion (bl.a. till enskilda och till vård och skola) med investeringskronor? Så är det sedan Gunnar Strängs dagar när en tidigare uppdelning på kapital- och driftbudget försvann. För finansministrar blir livet enklare när allt läggs i samma påse. Men då negligeras avkastningen på investeringar för enskilda och för offentliga kassor. Framtiden skrivs ner då avkastningen försvinner genom en oändligt hög ränta. Nuet betyder allt. Närsynthet kommer före klarsynthet.
Räntenivåer och gränsen mellan konsumtion och investeringar är nu svåra att fixera. Ändå är det orimligt att ett s.k. reformutrymme på 60 miljarder enbart får rymma 1,7 miljarder till infrastruktur.
Åter till politikernas ointresse och närsynthet. Visst bidrar korta mandatperioder där effekter bortom närmaste valdag negligeras. Visst premierar vår offentlighet kortsiktiga politikerutspel framför eftertänksam vishet hos statsmän/kvinnor. Visst trycker lobbyister bort hänsyn till framtida generationer och till skapelsen i stort.
Men mitt i allt detta finns vi själva. Med vår närsynthet, våra egna intressen, i våra sociala bubblor. För detta behövs en ständig syndabekännelse. Men framför allt, åter- och nyskapade civilsamhällen med gemenskaper som ger oss människor livsmod. Och förmågor att se och ge framtiden dess rätta plats. För oss och för politiken.