Det här är en återpublicering av Lisa Tegbys krönika i Västerbottens-Kuriren den 14 januari 2025. Den rör den den stora branden i Los Angeles i början av året. Lisa Tegby är präst i Umeå.
Gräsmattan är frodigt grön i den park där en reporter står och rapporterar om de katastrofala bränderna i Los Angeles. Hon talar om dödsoffer och om de tiotusentals som blivit hemlösa. Det är förfärligt. Hon talar om det senaste årets torka, om hur det inte har regnat sedan i våras, om hur marken spricker.
Men gräsmattan är grön.
På en drönarbild över Los Angeles välsituerade områden såg jag för ett par månader sedan grönskande trädgårdar och fyllda pooler, pooler och åter pooler. Journalisten som kommenterade bilden talade om torkan och om hur de som hade råd ändå levde det goda livet i detta område och trots vattenrestriktioner såg till att ha sina pooler fyllda och få sina trädgårdar vattnade.
Nu är många av husen i dessa områden grus och aska. Poolvattnet har, där det varit möjligt, pumpats ut i brandslangar eller hämtats av brandbekämpande flygplan för att spridas över elden.
Branden i Los Angeles är en katastrof. Den är en katastrof för alla dem som mist sina hem, sina minnen, sin fasta punkt i tillvaron. Den är också en katastrof för alla dem som haft sin utkomst i de välbärgade familjerna; kökspersonal, städare och trädgårdsarbetare, oftast av latinamerikanskt ursprung. En del av dem har mist både sin bostad i den enklare delarna av brandområdena och sitt arbete.
En ödets ironi är det, eller kanske snarare ett tidens tecken, att inte ens i de mest välbärgade områdena, bland dem som kan ha kökspersonal, pool och huslarm, går det att slippa undan klimatförändringarnas konsekvenser. Extremväder, hårda vindar och torka kan ställa till det för vemsomhelst. Att vattna sin park och att fylla sin pool är ingen försäkran mot naturens krafter.
Naturligtvis har ingen analys av orsakerna till Los Angeles-bränderna hunnit göras än. Men det är ingen tvekan, säger den välrenommerade professorn i miljövetenskap vid Potsdam-institutet Johan Rockström, att klimatförändringar som beror på mänsklig aktivitet bidragit till den stora brandkatastrofen.
Samtidigt som nyheterna från Los Angeles flödar över oss kommer nyheten från EU:s klimatpanel Kopernikus om att 2024 var det varmaste året någonsin. För första gången ökade temperaturen med 1,6 grader och överskred därmed Parisavtalets mål 1,5 grader. Det är djupt oroväckande.
Än går det att backa, säger Johan Rockström. Men det är bråttom. Vi måste halvera utsläppen av kol, olja och gas till 2030 och sedan mycket målmedvetet arbeta mot nollutsläpp av koldioxid till 2050. Just nu ökar medeltemperaturen snabbare än vad forskarna väntat sig och med det är risken också stor att jorden börjar förlora sin förmåga att suga upp koldioxid och dämpa den globala uppvärmningen. Jordens egen uppsugningsförmåga är det allra största bidraget till att minska utsläppens
konsekvenser. Den förmågan kan behållas och förstärkas om vi vårdar hav, skogar och den biologiska mångfalden. Försvinner den förmågan är vi mycket illa ute.
Det här måste politiken, näringslivet och varenda människa ta på allvar. I detta akuta läge är det därför så allvarligt att populism och desinformation om klimatet ökar i många länder, även i Sverige.
Det är så mänskligt att blunda för annalkande hot. Det är så lätt att säga att Kina och USA släpper ut mycket mer än vi i EU och Sverige. Det är så lätt att glömma bort att vår livsstil har bidragit mångdubbelt mer till klimatkrisen än vad t.ex. Indien och Nigeria gjort.
Och det är så kortsiktigt bekvämt att inte ändra på något. Men politiker som är rädda om sin makt lyssnar ängsligt till människors ovilja till förändring – och låter därför, galet nog, utsläppen i Sverige öka just nu.
Men när politikerna sviker behöver vi agera både enskilt och med höga rop för kraftfulla politiska åtgärder. Vi vill ju att alla barn ska få andas frisk luft och leka på gröna gräsmattor. Vi vill inte att någon ska hotas av översvämningar, orkaner och bränder som förödar liv och samhällen.
Än är det inte för sent … men snart kan det vara det.
Toppbild: BIld av Alexander Antropov från Pixabay