Göran Greider har skänkt oss och Cornelis Vreesvijk en fiktiv självbiografi över den Hollandsfödde diktaren och trubaduren (Nu när man är död, en roman om Cornelis Vreesvijk, 2024). Hos mig väckte läsningen ett minne från 60-talets gymnasietid.
Cornelis startar med inspelningen av den första LP-skivan, Ballader och oförskämdheter, den som på allvar placerade honom i svensk offentlighet. Hösten detta år, 1964, tog jag skivan till en lektion i svenska och presenterade några av balladerna. Den första var Tältet (finns på Youtube) där Cornelis berättar om ett livligt väckelsemöte.
Valet av Tältet färgades av min uppväxt i en, låt vara välartad, missionsförsamling. Den livliga väckelsen begränsades till ekumeniska tältkampanjer i ett somrigt Örebro. Balladen vidgade mitt, och kanske klasskamraternas, perspektiv på kyrka och tro.
Undantaget var Irene, klasskamrat från en ort utanför Örebro, rotad i en annan missionsförsamling. Hon tog illa vid sig av texten. Redan då kände jag skam för att hon kränktes. Och av en urban frikyrkligs okänsliga provokation. Cornelis ord om kommers och brist på efterföljelse har nu sina poänger: ”Var det ett Gud behagligt spektakel jag där fann? Rättfärdighetens furste de säger sig ha kär. Det slår de sig för bröstet på, men tror du han var där?” Vår kristna livstolkning bygger ju på en mycket våldsam kränkning, Jesu lidande och död på korset. Inför den bleknar allt annat även om drift och hädelse irriterar.
Cornelis såg nog under uppväxten i Holland den stränga kalvinism som skildrats av Maarten’t Hart i Stenar mot en hornuggla och böcker som följde. Med det vardagliga förtrycket av människor. Grått och dystert.
Klassen fick också höra Ballad på en soptipp, kritik av de svenska rekordårens miljöfientliga modernitet: ”Medborgare, ur spår är tiden, det hävdar jag bestämt. Törhända ni jagar standard? Ja, jäklar vilket skämt! Den varan är såsom såpa som man häftigt försöker ta. För var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra. För var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra”.
Cornelis föregrep på sitt sätt Hartmut Rosas tal om tiden som präglad av ’acceleration’ och ’rasande stillestånd’ (bl.a. i Demokrati har brug for religion från 2023).
Möjligen spelade jag också Häst-på-taket-William, en absurd visa om en psykiskt sjuk man, ett minne från Holland (?) kanske förstärkt av Cornelis arbete som vårdare på Beckomberga: ”Häst-på-taket-William, gå upp och hämta ned han! Alla älskade William för dom fick skämta med han.”
Göran Greiders bok innehåller mycket om Cornelis, det svenska och inte minst hans språk. Ofta undrar man vems röst man hör vid läsningen, Greiders eller Vreesvijks. Deras röster blandas.
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan.