Som skatteekonom i Finansdepartementet mötte jag spänningar mellan goda idéer och politiska restriktioner. Reformfönster öppnades då och då men stängdes oftast. Ibland därför att vinsterna för det allmänna var svåra att beskriva och siffersätta. Men också därför att det allmänt goda sprids ut på oss alla och är tunnare än särintressenas tjocka förmåner.
1990 års skattereform pläderade för likformighet mellan skatter på arbete och på kapital. Likformigheten, önskemålet om samhällsekonomisk effektivitet, är ett tråkigt mål: Skatterna ska inte påverka våra val, mellan att arbeta, spara, investera och konsumera, jämfört med de i ett hypotetiskt samhälle utan skatter. Styrande skatter är mer spännande. Och behövs ju, inte minst i klimatpolitiken för att begränsa utsläppen av koldioxid.
Arbete och boende kan värderas på andra grunder än ekonomiska. Boendet har sina särskilda kvalitéer. Arbetets värde är en stor fråga. För lutheraner är kallelser viktiga. I den här posten får dock ekonomi trumfa över teologi.
Varje skattesystem signalerar vad det politiska systemet förväntar sig av sina medborgare. Ska vi bo, spara och eller arbeta? Rubriken vidgar frågan: Lever vi för att bo eller för att arbeta?
I 1990 års reform fick inte avståndet mellan skatt på arbete och på kapital bli för stort. Olika former av sparande, på bank, i aktier och i fastigheter, skulle behandlas lika.
Efter 30 år är likformigheten långt borta. Skatten på arbete är mycket högre än den på kapital. Det beror delvis på att kapital, särskilt det finansiella, är mer rörligt än arbete. Det är lättare att beskatta trögrörliga skattebaser än de som kan flytta utomlands. Med undantag för fastigheter som visserligen inte flyttar. Men ägarna kommer just därför att protestera.
Fastighetsskatten sänktes kraftigt 2008 efter en mångårig kritik. Kritikerna spelade på människors oro. Skyddande begränsningsregler skulle ha varit ekonomiskt möjliga. Men de var inte politiskt tillräckliga.
KD drev på: Vid 2006 års Almedalsvecka gick övriga allianspartier med på att slopa en fastighetsskatt kopplad till marknadsvärden. Etik och rättvisa vek för populism. Det lönade sig. Fallet i väljarstöd från valet 2002 dämpades och var bara hälften av nedgången för S; för Göran Persson berodde valförlusten på fastighetsskatten. Valutslaget kom också att prägla andra partiers hållning fram till i dag. Fastighetsskatten har blivit ett toxiskt inslag i politiken.
2008 års ”reform” har medfört att i dag uppgår fastighetsskatten för småhus till 0,75 % av taxeringsvärdet, dock maximalt 10 074 kronor. Skatten blir maximal vid ett marknadsvärde på ca 1,8 miljoner. De som exempelvis bor i ett hus värt 10 miljoner betalar alltså inte mer än dessa dryga 10 000. Rättvisans alltför fåtaliga vänner gråter.
Slopandet har nu en djup bakgrund: En svensk tradition med självägande bönder, Per Albin-torp, egnahemsrörelse och HSB men också våra naturnära liv, i alla fall för tillräckligt många av oss, på ’lantstället’ (vissa 08:or) och i ’stugan’ (vissa Västerbottningar).
Den felaktiga skatten skärper indelningen i insiders och outsiders, de innanför och de utanför. Som beror på klass, på vilket år man råkat födas och på var man bor. Hyresregleringen förstärker; med insiders i centrumkärnor och outsiders i ytterområden och dess särskilda utsatthet. Ränte- och ROT-avdrag skärper orättvisorna. Sociala bubblor byggs upp.
De flesta ekonomer ser det tokiga med dagens skatter på boende. Omvärlden tycker detsamma. Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD har kritiserat detta i flera decennier, senast i juni i år (https://www.oecd.org/en/publications/2025/06/oecd-economic-surveys-sweden-2025_70cad22e.html)
Fastigheter är bara en del av subventionerna till svenskt kapitalägande. Sedan 2012 finns en förmånlig skatt på investeringssparkonto (ISK). Gynnandet av ägande i aktier/fonder har en lång historia från Gösta Bohmans aktiefondssparande på sent 1970-tal.
Före ISK-reformen försvann arvs- och gåvoskatten (2005) och förmögenhetskatten (2007).
Sverige är nu ett Schlaraffenland för kapitalägare. Högerledaren Jarl Hjalmarssons 1950-talsidéer om ägardemokrati har förverkligats – för tillräckligt många (marginal)väljare.
Politiker, inte bara de i KD, borde begrunda texterna i 3 Mos. 25 om sabbatsår och friår. Där omfördelning proklameras för att samhällsgemenskapen ska förbli anständig.
I förhållande till kapital är skatten på arbete hög genom inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och skatter på konsumtion – moms och punktskatter – som också de är skatter på arbete. Bättre bo och spara än att arbeta. Även om det ger klyftor.
Anständigheten kräver reformer. I en värld med konkurrerande drömmar.
Våra boendedrömmar reflekteras i TV-program som Husdrömmar med Gert Wingårdh och Sommartorpet med Ernst Kirschsteiger. Men det finns andra drömmar: Om bygge av breda gemenskaper, om arbete för global fred och om kamp för klimatet. Hur färgas dessa drömmar vid utbredd oro för otrygga andrahandskontrakt, höga bostadspriser och osäkra räntor?
Problemet är inte bara svenskt. I många länder är bolånen stora och bostadspriserna höga. Hoten från detta diskuteras här (https://www.theguardian.com/commentisfree/2025/jul/07/europe-financial-sector-house-prices-politics).
Reformer av skatt på boende och av hyresreglering ger förlorare: Villa- och lägenhetspriser går ned och vissa hyror går upp. Detta behöver balanseras med lägre skatt på arbete, högre skatt på hyreshusägare och olika bidrag.
Varje reformpaket kräver uthålligt stöd av politiker med fantasi och mod. Som för dialog med alla oss ofullkomliga medborgare i en värld av oro. Projektet är heroiskt. 2006 års framgång för KD kastar långa skuggor.
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå).