Predikan i Ålidhemskyrkan 12:e söndagen efter trefaldighet, 7 september
I förra veckan var jag med på det som kallas Teo Talks här i Umeå. 11 korta appeller på olika teman. De kommer om ett tag på nätet. Innan Teo Talks hade jag börjat fundera på predikan och tänkt på spänningen mellan vårt inre och vårt yttre liv. Efter retorikprofessorn Otto Fishers appell, ”Jagets medier – från handskrifter till Tik Tok” förstod jag att den spänningen är ett gammalt historiskt tema, från den tidiga kristna kyrkan fram till dagens sociala media.
Det har hela tiden handlat om hur människor presenterar sig för världen, med vilket språk och på vilket medium. I den urkristna kyrkan utvecklades gudstjänstens språk. Under medeltiden kom en andaktslitteratur som berättade om det inre livet. I den tidiga moderna tiden följde dagsbokslitteratur, mer om det yttre livet.
Det var förstås ett mycket litet fåtal som kunde presentera sig själv, i böcker, i tidningar. Några fler, men ändå ett fåtal, kunde läsa detta. Nu har vi sociala media där många kan presentera sig för i princip en obegränsad värld. För de äldre av oss på Facebook, för de yngre på Tik Tok och Snapchat. Arenor för alla oss att uppträda, representera oss själva.
Förr sågs ofta en hierarki: Först finns det inre livet, som är fint med en slags kärna, relaterad till en Gud. Därefter finns det yttre livet, som ett maskspel. Jag återkommer till det inre och det yttre. Men först dagens tema, Friheten i Kristus.
I dagens värld är det temat en provokation. I en värld med krig i Ukraina, i Israel och Palestina och i Sudan. Barn svälter och svälts till döds. I en värld där sommarens hetta signalerar vad vi kommer att ställas inför i en alltför nära framtid om vi inte ändrar oss. I ett Sverige där migranter tvingas bort från arbeten och trygghet till otrygghet i sina gamla hemländer. Även barn.
Vad innebär Friheten i Kristus i denna värld och i detta Sverige? I gudstjänsten har vi just mött Kyriet och Gloriat. För mig är det i dag lättare att ta del i Kyriet, ropet att Gud ska förbarma sig, än i Gloriat, lovsången. I dag lever vi i en slags ständig fasta i litanians, klagosångens tid, i väntan på påskens budskap om befrielse.
Lovsången blir tunn utan ett riktigt klagorop. Kärleken från Gud genom Kristus har ju också som bakgrund skapelsens klagan, vår klagan. Kärleken föregås av ropet efter förbarmande. Men följs också av uppmaningen till handling. Förbarmande – kärlek – efterföljelse. Ett första sätt att tolka friheten i Kristus.
Ett andra sätt att tolka temat är att se på det helande som beskrivs i dagens texter, boten för kung Hiskia i Gamla testamentet, löftet hos Paulus om ett slutligt helande för den som tror och det konkreta helandet i Lukasberättelsen. Det konkreta helande som i en annan av dagens evangelietexter säger: Sabbaten blev till för människan, och inte människan för sabbaten (Mark. 2:27).
I den gammaltestamentliga texten skriver profeten Jesaja under en sönderfallets tid i den judiska historien. Efter David och Salomo har riket fallit sönder i två, Israel och Juda. Israel har förintats efter angrepp från assyrierna. Nu finns bara Juda rike kvar. Vi som känner till fortsättningen vet att Juda rike kommer att upplösas och följas av den babyloniska fångenskapen.
I berättelsen räddar Gud mirakulöst Jerusalem. Hiskia, en av de få goda kungarna, vädjar till Gud genom Jesaja under belägringen och den assyriska armén ger gåtfullt upp belägringen av Jerusalem; Gud beskyddar staden genom att Hiskia varit trogen; Guds närvaro i templet och staden skyddar. Gud kan förlänga liv på den trogne och på den som handlar gott.
Vår episteltext ligger i slutet på Paulus stora utläggning av den kristna tron i Romarbrevet, det brev som fött flera reformationer i kyrkans historia. Före dagens text möter vi talet om synd och nåd, synden genom Adam, nåden genom Kristus. Som följs av ett kapitel om dopet där betydelsen av Kristi död på korset formuleras på olika sätt. Här finns mitt favoritord i Romarbrevet.
Favoritord i Bibeln är ett sätt att försöka sätta mysteriet på pränt i den egna minnesbanken. Men också ett sätt att trycka ihop den mångfald av berättelser, profetior, sånger, vishetsord och teologier som möter i Bibeln: Tron får stöd.
I Romarbrevet 6:11 står det: ”Så skall ni också se på själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud”. För mig beskriver detta Friheten i Kristus. Ordet har fyra olika delar:
För det första uppmanas vi att teckna en bild av oss själva. En inbjudan.
För det andra ska vår självbild knytas till Kristus Jesus och hans lidande och död på korset. I texten står det Kristus och Jesus. För mig inrymmer detta både den upphöjde Kristus, försonaren, och människan Jesus, medvandraren och läraren.
För det tredje har denna samtidiga gud och människa dödat oss för synden. Inte så att vi slutar att synda men vi har ett löfte om förlåtelse. Åter och åter igen.
För det fjärde säger texten att vi lever för Gud. Och där går vi inte in i en gudsrelation som bara skyddar oss från världen; nej, vi lever för Gud som hens medskapare. Det handlar om efterföljelse. Syndiga och försonade är vi också myndiga tjänare.
Det är det som är friheten i Kristus: Som syndiga och bristfälliga inbjuds vi leva i efterföljelse. Tjäna i en trasig värld, i ett trasigt samhälle.
Martin Luther lyfte fram detta gåtfulla, att vi samtidigt är syndiga och myndiga. Tre år efter sina reformatoriska teser skrev han så här om den kristna människans frihet: ”En kristen är herre över allt, helt fri från allt. En kristen är en tjänare, helt uppmärksam på allas behov.”
Hur löser Luther upp dubbelheten mellan frihet och tjänande? Jo, genom att tala om vår inre och vår yttre person. För Luther är vi i vårt inre döda för synden. För Luther lever vi i vårt yttre för Gud genom att se och möta andra människor.
Längs vandringen på dubbelhetens väg hotar två diken. Det ena är det inåtriktade där vi bara hamnar i en inre frid. Det andra är det utåtriktade där tjänandet, utgivelsen för de andra, helt dominerar. Utmaningen är att hitta vägen mellan dessa diken. I våra gudstjänster, i vår vardag.
I våra gudstjänster, i vår församling, handlar det om balansen mellan lovsång, hyllandet av det inre livet med Kristus, och ropet efter Guds förbarmande och vår egna tjänst i det yttre. Det gäller också för våra andra gemenskaper i kyrkan.
Men hur hittar vi balansen i våra alldeles egna, våra vardagliga liv? Med en hyfsad sömn har vi varje vecka över 100 timmar vakenliv för vandringen med det inre och det yttre. Mellan vilan i tron och den yttre rörelsen, i direkta relationer, i arbete, vår fria tid och på sociala media.
Var och en av oss hittar sin väg. Men det finns förebilder vi inte ska förakta. Enkla följder av ord som kan fånga in vila, rop, längtan och löfte.
Den tidiga kyrkan hittade en väg i det som kallas Jesusbönen: ”Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig syndare”.
I första delen en lovsång i orden om Jesus Kristus som Guds son. I andra delen ett rop om förbarmande för vår tid.
Amen
2:a årgångens texter 12:e söndagen efter trefaldighet (7 september 2025)
Jes. 38:1-6 1Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: »Så säger Herren: Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva.« 2Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad: 3»Herre, tänk på att jag troget och av hela mitt hjärta har hållit mig till dig. Jag har gjort det som är gott i dina ögon.« Och han grät häftigt.
4Herrens ord kom till Jesaja: 5»Gå och säg till Hiskia: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tårar. Jag lägger ytterligare femton år till ditt liv, 6och jag skall rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand, ja, jag skall värna denna stad.«
Rom. 8:18-23 18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. 19Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. 20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.
22Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. 23Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.
Luk. 13:10-17 10En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. 11Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. 12När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: »Kvinna, du är fri från din sjukdom«, 13och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. 14Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: »Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.« 15Herren svarade honom: »Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? 16Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?« 17Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.
Ps. 145:13b-18 13bGud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör. 14Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar. 15Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. 16Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger. 17Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar, kärleksfull i allt han gör. 18Herren är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom.
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå).
BIld av Manfred Richter från Pixabay