Lever vi i en tid där känslorna styr och har makten? Frågan ställdes i Filosofiska rummet i våras och sett till de senare årens partiledardebatter och kommentatorstrådar på sociala medier är det lätt att tro det. Alf Nilsson (f 1936), professor emeritus i klinisk psykologi vid Lunds universitet, påpekade istället att vi levde i en era av ”kognitiv imperialism” (Psykolog-Tidningen, 2015). Vad menade han? Han syftade på hur synen på människan i samhälle, psykiatri och psykologi alltmer kommit att styras av förenklade modeller kring kognition och beteende. Sedan 1990-talet har ju KBT, neuropsykiatri samt medicinsk psykiatri alltmer vunnit framgång i sina anspråk att förklara, bota eller förbättra människan. Alf Nilsson drev tesen om Homo psychicus som både en affektiv och kognitivt handlande varelse.
En annan tongivande utvecklingspsykolog Leif Havnesköld (1949 – 2017) beskrev detsamma kring människans komplexa utveckling, fungerande och varande som både psykobiologisk, social, existentiell och intentionell varelse. Havnesköld talade om affekterna som ”kung bland jämlikar”, där affekterna alltid trumfade kognitionerna. Det handlar om att affekterna evolutionärt kommer före den kognitiva utvecklingen som förutsätter (senare) utvecklade kortikala strukturer i hjärnan. Men det har alltså inte slagit igenom i de dominerande behandlingsmetoderna i psykologisk behandling. Psykiatrin förälskade sig i kbt med beteendebetonad inlärning i botten (passar bra med en förenklad naturvenskapligt medicinsk modell), en påtaglig och pågående reduktionism som gärna omfamnats i nyliberala managementmodeller för vården och i Socialstyrelsens riktlinjer. Adhd förenklas till neuropsykiatriskt störda funktioner trots att den viktigaste komponenten är en störd affektreglering knuten till alla symtom inom diagnosen.
Så när filosoferna talar om känslors ökade makt så är det varken modern utvecklingspsykologi eller nuvarande dominerande trender inom psykisk hälso- och sjukvård de beskriver. Jag tänker att det främst handlar om en samhällelig regression. Det är en större trend i de moderna västerländska samhällena som hör ihop med en rad samverkande samhälleliga faktorer, inte minst den digitala revolutionen med techjättarna och de sociala medierna och kring maktförskjutning bort från (folk-)bildning, demokratiskt organiserande, vetande och vetenskap. Det handlar även om att politisk strategi och makt idag går genom att vinna informationskrigen – och därmed makten över folks känslor och föreställningar. Det handlar om hur känslor exploateras, särskilt den starkaste affekten – rädsla.
Där känslorna behövs kring behandling i psykisk hälsa, vård och välbefinnande ersätts de med metoder och strategier för att hantera och lösa med hjälp av psykologiska verktyg. I politiken och på sociala medier däremot regredierar vi till infantilism där tillgång till de kognitiva förmågorna hade varit önskvärda.
Affekter och kognitioner är jämlikar, som Nilsson och Havnesköld påpekade.
(Ps. Brittiska psykologförbundet har dock utvecklat ett alternativ till klassisk psykiatrisk diagnostik; det utgår från Makt, Hot och Mening, dvs. tillämpning av modern utvecklingspsykologi.)
—
Jag måste till sist kommentera situationen i Europa efter de sista dagarnas utspel. Troligen avvärjde president Trump igår risken för en eskalering av Ukrainakriget när han träffade Zelenskyj i Vita huset. Om USA sagt ja till Zelenskyjs begäran av Tomahawkmissiler eller andra kryssningsrobotar hade det inneburit en direkt konfrontation mellan Nato och Ryssland, vilket i sig dramatiskt ökar risken för användning av kärnvapen. Just nu är det Putin och Trump som är återhållsamma medan de västeuropeiska ledarna Merz, Starmer och Macron stöder Zelenskys linje. Fortfarande är retoriken i våra västliga medier, tankesmedjor och politiska ledningar att det ”bara” är rysk retorik. Under kalla kriget hade det varit otänkbart att resonera kring att skicka kryssningsrobotar in i Sovjetunionen. Idag, under det västliga narrativet, leker man med elden. Varken Ryssland eller USA vill ha en direkt konfrontation – men europeiska huvudstäder verkar vilja det. Eller? Om en eskalering sker med Tomahawk innebär det att USA:s militär koordinerar attackerna, d v s är de som trycker på knapparna. Då har kriget övergått från proxykrig till direkt krig mellan Nato – Ryssland. Troligen kommer Ryssland då inledningsvis slå hårt mot Kiyv och mot amerikanska baser i länder som t ex Norge, Danmark – och Sverige.
Det finns en aningslöshet i Väst. Diplomati och säkerhet handlar om att veta, förstå och respektera sin motståndares ståndpunkter. Ryssland ser Natos expansion och amerikanska missiler vid sin gräns som ett existentiellt hot. De kommer fortsätta att agera därefter. Det räcker inte att tycka att de är onda om vi inte vill äventyra att hela Europa dras in i kriget. Vi verkar komma allt närmare ett större krig där kärnvapen används. Putin är pressad internt, ilskan runt honom mot Västeuropas ledare ökar för varje dag. Just nu ser ingen av dessa ledare ut att stå för besinning. Vem kunde tro att vi just nu är i händerna på en nyckfull Trump?
Två länkar om de allvarliga läget, den senare något mer hoppfull med det ryska FN-sändebudet som klargör den ryska ståndpunkten efter mötet Trump – Zelenskyj 17/10:
https://www.youtube.com/watch?v=6pUbyemlm6s
Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.