För några månader sedan kom en fråga till New York Times moderedaktör: kan jag ha fodralklänning utan att se ut som en MAGA-kvinna?
Kvinnliga Trump-medarbetare har en väldigt speciell klädstil: förutom snäva fodralklänningar har de långt utsläppt hår, fylliga läppar, lösögonfransar och höga klackar. Frågeställaren hade gärna fodralklänning, men ville inte förknippas med MAGA-rörelsen. Moderedaktören föreslog att hon skulle välja andra färger än MAGA-kvinnornas favoritfärger rött, vitt och blått, tona ned makeupen och välja lägre klackar.
Kvinnor skickar i högre grad än män signaler med sina kläder, och det kan vara både en för- och en nackdel. För signaler är sällan entydiga. Vi skulle kunna kalla det ett universellt dilemma. Jag kom att tänka på den här artikeln när jag läste en del kommentarer till Ebba Buschs utspel om burka och niqab, där en del menade att de bara var uttryck för kvinnoförtryck. Kvinnor som väljer olika former av islamisk klädsel befinner sig i samma situation som kvinnan som ville bära fodralklänning: deras klädsel riskerar att signalera något annat än de vill. I vissa länder är det en klädsel som påtvingas kvinnor – men ska de kvinnor som vill bära den avstå bara för att den är ett tvång för andra?
Här skulle det hjälpa om vi hade lika lätt att avkoda ”islamisk klädsel” som ”MAGA-klädsel”. För liksom vår amerikanska modeintresserade kvinna kunde kombinera sin fodralklänning med accessoarer som tonade ner MAGA-associationerna går det att bära huvudduken på många olika sätt som ger tydliga signaler för den som är insatt.
Ebba Busch är ju själv en person som är uppenbart klädintresserad, och det behöver inte vara fel att försöka tolka vilka signaler hon vill sända med sitt val av frisyr eller färg eller skärning på kläderna. Men det är verkligen hennes ensak att välja kläder, och ingen ska komma och kräva att hon ska klä sig på något annat sätt – som när en skribent kommenterade Isabella Löfvins okammade och opudrade uppsyn för några år sedan. Kanske hade hon, medvetet eller omedvetet, valt att signalera att det fanns det som var viktigare i hennes liv än utseendet (eller också hade hon bara haft bråttom på morgonen).
Så – låt oss klä oss som vi vill, och dra inte förhastade slutsatser av hur vi klär oss. Är det för mycket begärt?
Helene Egnell är stockholmare av födsel och ohejdad vana, men har rötter både söder och norr om Mälardalen. Hon är präst i Svenska kyrkan, en gång i tiden journalist, numera pensionär. Religionsdialog, feminism och funktionshinderfrågor ligger henne varmt om hjärtat. Sitter gärna i en fåtölj med en bok eller en stickning, annars kan man hitta henne i Operans salong.
Toppbild: Foto av Emmanuel Mwungura från Pixabay