Under den tid jag försökt lansera min bok Gästfrihetens gränser och hopp, har jag mer och mer insett hur djupt xenofobin har påverkat kristendomen i årtusenden. Xenofobi uttyds som främlingsrädsla som i sina skarpare former kan uttydas som främlingsfientlighet och främlingshat.
Historiskt ser vi det i dödliga krig mellan olika tolkningar av bibeln men också i konfliktytan mot andra religioner där det i modern tid finns en djup osäkerhet kring att umgås med troende företrädare från andra religioner. Varifrån kommer denna aversion? Är den allmängiltigt mänsklig eller är den förankrad i teologi genom historien.
Det är svårt att vaska fram främlingsfientlighet ur Jesus undervisning i evangelierna. Men en del uttolkare av Johannesevangeliet läser författarens sätt att beskriva ”judarna” som fiender eller aktiva motståndare till Jesus och hans tolkningar av Torah. En del läser in ett fiendskap mellan Jesus och ”fariseerna” på grund av de skarpa dispyterna som skildras. Jesus ve-rop över städer vars kulturer inte hörsammar den judiska trosbekännelsen att älska sin nästa. Det finns de historiker som menar att sådan läsning har gett näring till den utspridda antisemitismen i det kristna västerlandet. Just antisemitism är tydlig xenofobi.
För min egen del läser jag motsvarande texter inte som fientlighet i bortstötande eller förbannande mening. Jag ser dem som utslag av de traditionella meningsutbytena och dispyterna inom den judiska intellektuella traditionen. Man såg dispyterna som klargörande för tanken, något som vidgade perspektiven. Vi ser ju i texterna att Jesus aldrig avskärmar sig från fariséerna men konfronterar dem på deras egen planhalva. Troligen för att han själv såg sig som farisé associerad till en annan falang. Johannes sätt att använda ordet ”jude”, antyder mer till att han till skillnad från Jesus inte kommer ur judisk ätt utan från någon annan av de israeliska släkter som inte längre existerar som stammar utan som under Hasmonéernas judiska rike på 100-talet f.Kr. tvångskonverterades till judendomens tempelreligion och som därmed under lång tid har ingått i den judiska menighet som etniska judar sett ner på. Han uppfattar Jesus uppmaningar till att erkänna samarierna som sanna israeler trots att de inte erkänner templets auktoritet och Torah utan vilar på en muntlig mosaisk tradition. Om Johannes är född i en konverterad släkt av israeler kan han känna sig närmare samarierna som historiskt knyter sig till Efraim, en av Josefs söners stammar som för 900 år före Kristi födelse ledde upproret mot Juda. En gammal schism som de mer nationalistiska av judarna på Jesu tid fortfarande odlade aktivt. Läs om den barmhärtige samariern eller kvinnan vid Sykars brunn.
Kan det vara så att just försoningen mellan judarna och Israels övriga stammar i förskingringen är ett grundtema i Jesus undervisning om Himmelriket – den stora festen – där kreti och pleti samlas och erkänner varandra. Jag använder uttrycket kreti och pleti eftersom det är så kung Davids privata armé beskrivs. Där ingår mycket få soldater av judisk börd men desto fler kretensare och filistéer, som av romarna senare kallades palestinier, och säkert från många andra folk också.
Kan det vara så att Jesus tagit på sig profeternas maningar att Juda och Israel måste försonas för att kunna uppfylla det löfte Abraham gav till Herren Gud, att hans efterlevande skulle leva i rättfärdighet, barmhärtighet och att de inte skulle förbanna de folk som förbannade dem utan lämna åt Herren att förbanna – om det behövdes? Det betyder att aldrig göra något grannfolk till sina fiender även om dessa hade gjort Abrahams barn till sina fiender. Det är grunden till att kunna vara initiativtagare till försoning och helande i alla konflikter.
Urkyrkan lyckades under flera hundra år leva i detta löfte. Det skedde under dödliga förföljelser fram till 300-talet då den romerske kejsaren Konstantin insåg att de kristna blivit Romarrikets mest stabila och geografiskt heltäckande organisation med en stabil och fredlig värdegrund. Men när Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion var det något som hände. Den makt kyrkan fick villkorades med grekisk teologi och all annan kristen teologi från Mellanöstern förbjöds. Därmed drog kyrkan till sig nya grupper som var mer intresserade av makt och kontroll av rätt lära än försoning.
Var är vi idag?
Sten Högberg är pastor i Equmeniakyrkan