Nu på tisdag 4 november kan Zohran Mamdani väljas till ny borgmästare i New York. En 34-årig superpopulär vänsterdemokrat bosatt i en tvåa i stadsdelen Queen. Hans vallöften är radikala och ingjuter optimism: Gratis bussresor, subventionerade matbutiker i fattigkvarteren, sjukvård, fler och billigare bostäder.
Om Zohran, son till en filmskapare och statsvetarprofessor, väljs på tisdag blir han den förste muslimen på tronen i USA:s största stad. Han har kallat Gazakriget ett folkmord, och stämplas av president Trump som ”fullfjädrad jihadist”. Men, som en krönikör i New York Times nyligen uttryckte det, ”Mamdanis åsiker om Israel och Gaza stöds av en majoritet í USA och större delen av västvärlden”.
”Jag är inte sionist”, säger Zohran Mamdani och pekar på dagens Israel, en stat byggd på religiös, etnisk identitet.
Sionismen, formulerad kring förra sekelskiftet, är ju ett uttryck för de genom historien förföljda och skingrade judarnas längtan tillbaka till Sion, Jerusalem, och till ett eget land på biblisk mark.
Men skulle den inte lika väl kunna betyda pluralism, där judar och araber lever ihop i en och samma nation? Eller i två fredliga grannstater?
Jo, visar Anders Carlberg i sin nya bok ”Sionismens vägskäl” (Korpen). Det är den mest genomgripande skildring jag läst om sionismens idébas och vitt skilda tolkningar. Efter den historiska kongressen i Basel 1897 utvecklades den praktiska sionismen som – i skuggan av pogromer i öst och väst – letar land och förbereder för massemigration. Här växer kultursionismen fram, där filosofen Buber och rabbin Ehrenpreis söker
judendomens inre dimensioner, behovet av en universell humanism baserad på bibelns bud om att judarna ska vara förebilder i rätt och rättfärdighet. Men här uppstår även Mizrahi, partiet för de religiösa sionister som hävdar att endast troende judar bör få bosätta sig i det messianska Palestina.
Carlberg menar att det exkluderande, kolonialistiska och mot palestinierna aggressiva Israel vi nu ser inte fanns på ritbordet ens efter andra världskrigets slut. Inte i den brittiska Balfourdeklarationen 1917, inte i den så kallade Peelkommissionen, inte i FN:s delningsplan 1947. Samtliga pläderar, mer eller mindre tydligt, för ett judiskt folkhem men dock inte i hela Palestina; där finns ju nämligen sedan minst tusen år en stor arabisk befolkning vars rättigheter lika mycket måste säkerställas.
Nej, dagens Israel är en besk frukt av det som kallats den revisionistiska sionismen, med gestalter som de högernationella premiärministrarna Menachem Begin och Benjamin Netanyahu.
Författaren påminner om Osloprocessen på 1990-talet. Så nära en tvåstatslösning har regionen aldrig förr eller senare varit. Men hoppet slås i spillror när den israeliske premiärministern Rabin skjuts till döds av en extremist i hans eget parti. Nu på tisdag är det precis trettio år sedan.
Anders Carlberg, själv med judiska rötter hämtar tröst och hopp från sin 94-åriga moster i Jerusalem som manar till förändring och bättre ledarskap: ”Det här går inte”.
Toppbild: Foto av delegaterna vid den första sionistkongressen i Basel 1897.