Nu behöver vi progressiv nostalgi

Orden ”progressiv” och ”nostalgi” kan verka vara varandras motsatser. Men jag tror faktiskt vi behöver den kombinationen just nu.

På Sommarmötet uppmärksammade vi 100-årsminnet av Ernesto Cardenals födelse. Jag hade inte tänkt på honom på många år, men mindes plötsligt kraften i Evangeliet från Solentiname, nicaraguanska bondemässan och befrielseteologin i största allmänhet. Sedan citerade Karin Wiborn i sitt föredrag kyrkofadern Ambrosios ord som vi i Fjedurs tappning brukade sjunga:

”Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, bara fattiga som den föder. Det är inte av ditt goda, som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget, som du ger tillbaka.”

Och vi började fråga oss varför vi slutade fira Kyrkornas U-vecka, och om vi kan återuppliva den.

I sociala medier har plötsligt klipp med Olof Palmes tal börjat dyka upp, och demokratiska sympatisörer i USA delar videos med Barack Obama under devisen ”this is what leadership looks like”. I Söndagsintervjun med Gun-Britt Sundström som mest uppmärksammades för hennes brist på hopp och framtidstro sade hon också viktiga saker om att inte racka ned på 68-rörelsen och ta avstånd från den som många kulturpersoner gör idag.

Jag tror att vi som var med i 60- och 70-talens solidaritetsrörelser, vi som har sett diktatorer falla och apartheid ersättas av en sannings- och försoningsprocess, bär på erfarenhet och kunskap som behövs idag. Om vi inte nöjer oss med att minnas den tiden i ett rosenrött skimmer, utan bär med oss insikten att de segrar som vanns då inte var slutgiltiga utan att demokratin ständigt måste erövras på nytt, har vi en uppgift att föra vidare det arvet.

Det är väl inte en slump att protesterna mot ICE:s framfart i USA och mot repressionen mot palestinarörelsen i England till stor del bärs upp av pensionärer. De vet hur en organiserar demonstrationer och de har inte så mycket att förlora på att sticka ut hakan. Så låt oss inte hänga läpp över att vårt förbund inte för närvarande drar till sig så många unga, utan se det som en styrka att vi är så många ”silverrävar”. Vi kan inte föra kampen ensamma, men vi bär på minnen och insikter som kan ge hopp och mod.

Rätt förvaltad kan den progressiva nostalgin inspirera en ny generation att stå upp för de värden som just nu har svårt att göra sig gällande i världen.