För en dryg månad sedan gav författaren Gun-Britt Sundström oss en ny skapelseberättelse. I samma veva såg jag filmen Bugonia. Detta födde två frågor: Behöver vår egen, ansträngda, värld en omstart? Finns det parallella världar samtida med vår egen?
Idén om parallella världar har analyserats av teologer och naturvetare. Astrofysikens syn på universums uppkomst ställs mot den kristna skapelseberättelsen. Vissa kristna apologeter hävdar att den kombination av matematiska och fysikaliska konstanter som gjorde Big Bang möjlig är så osannolik att den måste ha skapats av någon, det några av oss kallar Gud.
Mot detta ställs tanken på många universum: Det behöver inte vara så osannolikt med andra världar, liknande vår egen med liv som hos oss. Astrofysikerna har bara inte upptäckt dessa. Ännu.
Nu är detta en komplex debatt med oklar betydelse för en kristen livstolkning. Kanske mer angelägen för de som präglas av upplysningsidéer och förnuftstro, måhända mindre viktig för relationellt sinnade subjektivister, för vilka gudsbilden står för ett yttersta beroende. Några skiljer mellan mening (förståelse) och förklaring för att få tro och vetande att gå ihop. Vissa ateister ser ett sådant särskiljande som dubbel bokföring. Osv.
Filmskaparen Yorgos Lanthimos har, i filmer som The Favourite och Poor Things, skapat absurda berättelser om maktens nyckfullhet, sexuella beroenden och galna vetenskapsmän. I sin senaste film, Bugonia, ställer han en global kapitalistisk värld mot en inskränkt lokal: En hillbilly-liknande person kidnappar en bossig kvinnlig VD i tron att hon är en utomjording. I slutet av filmen visar hon sig vara just det. Utsänd av sin mer moraliska civilisation för att se om vår värld med dess hotande klimatkollaps är värd att rädda. Det är den inte, utan förintas.
Gun-Britt Sundström skrev sin berättelse, sin saga, som reaktion på konstiga frågor hon mötte i P1:s söndagsintervju (se bloggen https://kristenhumanism.org/2025/11/25/sagan-om-manniskan/?) Berättelsen drivs av en dialog mellan Gud och Satan (jfr. Anklagaren i Job). Gud provoceras att förse människor med en fri vilja. Alltså det som är standardsvaret på teodicéfrågan, hur Guds allmakt kan förenas med hens allgodhet. Likt filmen slutar det inte bra hos Sundström:
”Vad gör Skaparen? Det är väl dags för krukmakaren att smacka ihop det här projektet som annan lera och göra något nytt av den? Kanske har han redan skapat nya himlar och en ny jord i någon för oss okänd galax och låter Demiurgen behålla den värld han tog över.”
Haken med Sundströms saga är dock, om vi ska ta julens budskap att Gud blev människa på allvar, att försoningen genom Jesu död och uppståndelse lämnas utanför all historia. Löftet om en ny skapelse blir hängande i luften. Eskatologin, livet mellan redan nu och ännu inte, ersätts av apokalypsen, det totala sammanbrottet.
Sagan är ändå en tänkvärd provokation och formulerar den oro, den förtvivlan, många känner. Den väcker gamla men i dag särskilt akuta frågor: Är den fria viljan förenlig med en framtid för skapelse och mänsklighet? Kan samhällen vara syndiga? Hur ser våra politiker på oss och vi på dem? Hur undviker samhället dödlägen där nödvändiga beslut blockeras och skjuts på framtiden? Och: Hur gestalta det kristna hoppet i all denna osäkerhet? Det hopp som sägs vara ett verb.
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå).
Bild: Pixabay