Idag, den 28 februari är det 40 år sedan Olof Palme mördades. Att det sammanfaller i tid med snart fyra decennier av nyliberal politik från 1990-talet och framåt är mer än en tillfällighet. Då övergav socialdemokratin i Europa sin egen politik. Förklädd till ”den tredje vägens politik” innebar det att S gav upp motståndet och ersatte kollektivets jämlikhetsideal med drömmen om marknaden. Olof Palme var den siste partiledaren som kallade sig ”frihetlig socialist”. Palme sade nej till EEC och EG så länge han såg det som de europeiska stormakternas och kapitalets projekt. Men han var internationalist och en stor vän av FN och Europasamarbete.
Han sade även nej till Nato och arbetade för att Norden skulle deklareras vara en kärnvapenfri zon. Palme drevs av freds- och jämlikhetstanken. Han kritiserade stormakterna under kalla kriget, såväl Sovjet som USA. Helsingforsavtalet 1975 om mänskliga rättigheter och säkerhet i Europa var början till det som 1996 skrevs in OSSE:s Lissabondeklarations tal om en europeisk säkerhetsordning av gemensam och odelbar säkerhet för alla dess nationer och som Palme varit en stark pådrivare av.
Palmes nej till EG och Nato berodde på att han såg vad som låg i förlängningen. Det är inte omöjligt att Natomotståndet, neutraliteten och kritiken av USA bidrog till hans död. Det fanns hemliga Stay behind-nätverk inom de västeuropeiska länderna uppbyggda kring CIA och Nato. Likheterna med mordet på J F Kennedy finns där; Kennedy utmanade det militärindustriella komplexet och även Palme utmanade samma krafter.
Sverige gick med i EU 1995. S ställde aldrig frågan till sina väljare i riksdagsval, det kom istället i en bisats till regeringen Carlssons regeringsförklaring. Sverige övergav sin alliansfrihet och anslöt sig 2024 till Nato. Inte heller då lät S kongress eller väljare pröva frågan i riksdagsval. Sverige skrev senare på DCA-avtalet som innebär amerikanska militärbaser i Sverige utan svar kring frågan om de kan rymma kärnvapen.
Arvet efter Palme och hans generation av S-ledning är grundligt förskingrat.
Argumenten för Nato och DCA-avtal är Putins invasion i Ukraina. Helt oprovocerad, enbart en aggressionshandling och att Ryssland sedan vill ha mer. Så är narrativet som inte får ifrågasättas eller ens diskuteras. En enkel motfråga ställer konflikten i ett annat perspektiv: varför måste väst påtala att invasionen var ”oprovocerad”? Som oprovocerad kan den beskrivas som en akt av ren ondska och imperialism. Men följdfrågan bör väl rimligen då bli: om invasionen hade varit ”provocerad”, hade väst då sett den mer legitim? Att det senare går att belägga med händelser och öppna handlingar i mängd behöver därför tystas eller hållas långt ifrån offentligheten. Invasionen måste beskrivas som imperialistiska ambitioner långt bortom brutna löften till Ryssland om gemensam och odelbar säkerhet i Europa.
Karin Pettersson, Aftonbladets kulturchef skriver i boken Förbannelsen – hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden om hur 90-talet var tiden då det sades att historien skulle ta slut, men då den egentligen fortsatte i en helt ny riktning. Hon skriver om hur Sverige steg för steg kapitulerade inför de globala marknadskrafterna – och sedan fick betala ett högt pris för politikens förvandling till handelsvara och hur extremhögern växte sig stark i skuggorna. Hon kunde lika gärna ha skrivit om EU-projektet och om hur Trump blivit möjlig om hon valt den större scenen.
Idag, 40 år efter Palmes död och 30 år senare har nyliberalismen segrat ihjäl sig och inte oväntat har högernationalismen och militarismen vuxit sig stark. Efter Ukrainakrigets utbrott finns inte längre någon politisk kraft som förmår att både kritisera Ryssland och de eliter i Väst som lade grunden både till de ökade geopolitisk spänningarna i Europa och högerextremismens återkomst. Den tredje positionen – neutralitetens ansvarsfulla roll – i tider av allianser och polariseringar behövs mer än på länge, både i Ukraina och Israel/Palestinakonflikten.
Kanske är det där tomrummet efter Palme är som störst.
Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.