Så lyder råd nummer 17 i skriften Råd och frågor, utgiven av Vännernas samfund, kväkarna. (I den engelska originaltexten: Think it possible that you may be mistaken.) Det är en vänlig uppmaning att våga ifrågasätta egna ställningstaganden. Att se det som möjligt – kanske till och med som en möjlighet – att jag har fel. Vilket samtidigt kan rymma att någon annan är mera välinformerad, initierad och rättrådig. För att upptäcka det krävs ett aktivt och nyfiket lyssnande. En förväntan om att sanningar kan dyka upp där jag minst anar det. Det kommer inte att hända i debatter där varje enskild har som främsta fokus att få gehör för sina egna åsikter – gärna på bekostnad av andras. Möjligheten finns däremot i en miljö där var och en aktivt tränar sig i lyssnande; ett lyssnande både utåt och inåt.
I kväkarnas metod för att fatta beslut betonas lyssnandet. Beslut som angår hela gemenskapen fattas under beslutsmöten som samtidigt är andakter. Beslutsfattandet ryms alltså inom en andakt, kväkarnas ”gudstjänstform”. Inför ett sådant möte uppmanas medlemmarna att komma väl förberedda, det vill säga att noga ha satt sig in i de olika ärendena. De uppmanas också att tänka ur olika perspektiv och att inte binda sig vid specifika åsikter och att i det djupa lyssnandet under beslutsandakten hålla tanken i råd nr 17 levande. Att delta i en beslutsandakt är en andlig övning, enskilt och gemensamt.
Strukturen i en beslutsandakt har likheter med arbetsgången för konsensusbeslut: Ärendet presenteras, klargörande frågor kan ställas och därefter är det fritt att tala. Den som vill yttra sig reser sig och inväntar ombudets (ordförandens) bekräftelse att få tala. Någon talarlista upprättas inte och mellan olika inlägg råder en kort stund av tystnad. I den stillheten ges tid för eftertanke, en ”framkallningstid”. De enskilda inläggen kommenteras inte och man yttrar sig helst bara en gång. Kanske någon annan kommer att bidra med det som jag glömde säga eller kom på senare. Beslutsandakten är en övning i tillit.
Det ska finnas utrymme för alla att yttra sig. Ibland är det från ett oväntat håll som ett inlägg kastar nytt ljus över en fråga. Samtidigt betonas att den som sitter i stillhet och ”håller mötet i Ljuset” bidrar i lika hög grad som den som yttrar sig.
Efterhand leder ofta de olika inläggen i en riktning som går att urskilja. Ombudet kan påbjuda en stund av stillhet så att alla kan begrunda det som växer fram, och som kallas ”mötets mening”. Ombudet sammanfattar och deltagarna bekräftar, alternativt initierar fortsatt prövning av ärendet. Om mötets mening inte infinner sig får ärendet vänta tills nästa beslutsandakt.
När en beslutspunkt läses upp är den alltid omedelbart justerad.
Processen ger inte utrymme för argumentation, för kompromissande, för ett sökande efter minsta gemensamma nämnare eller för majoritetsbeslut. Ingen fysisk röst väger tyngre än någon annans. Processen bygger på tillit; tillit till själva beslutsmetoden, till ombudet och till att var och en som deltar är aktivt lyssnande och öppen – öppen för att ”se det som möjligt att jag har fel”.
Metoden kan prövas i vitt skilda sammanhang. Kväkarna vill gärna dela med sig av erfarenheter av ett beslutsfattande som betonar nödvändigheten av ett verkligt aktivt lyssnande, av ett gott mått av självkritisk förmåga och en vilja att låta de svagaste rösterna höras.
Se det som en möjlighet.
I förbundets årsbok 2026 finns en recension av boken Ur tystnaden, där kväkarnas olika metoder finns beskrivna.
Görel Råsmark är fil. mag. i psykologi och har varit verksam som barnfysioterapeut. Frivilliga uppdrag inom biståndsorganisationer har bidragit till hennes engagemang för barns rättigheter och till fredsarbete. Hon tillhör Vännernas samfund – kväkarna.