Predikan söndagen den 3 maj i Ålidhemskyrkan, Umeå
Att växa i tro. Vad innebär det i vår värld med krig, klimatläge och lögner? I vårt Sverige när rätten hotas och människor rycks upp från sina arbeten och sina sammanhang? Hur har vi det då med vår upphöjde Gud, med friheten, med världen och med sanningen? Vad betyder livsanden och den heliga Anden? Centrala ord i dagens texter från Jesaja, Paulus och från Jesus själv.
Ofta funderar jag över vad tron betyder i min vardag. Den kan kännas svag och blir gärna en lek med ord. Jag, och kanske flera av oss, ställs inför två vägar.
Det ena vägen är mystikens och tystnadens, där Gud inte kan fångas med ord. I kristen tradition finns många mystiker.
Det andra vägen är att vi bejakar ordleken. Det är ju ändå ord vi använder för att tala med varandra och som de flesta av oss lever av. Inte minst i våra gudstjänster där vi ”leker” med ord som refererar till Gud och hans handlande.
Oavsett om vi väljer mystik eller språkspel, kanske de två i blandning, får vi fråga: Finns det en tro som kan växa, som kan vårdas, som kan utvecklas? Som kan hjälpa oss att leva i världen. Vad hittar vi i dagens texter?
Jesajas bok har kallats det femte evangeliet och pekar framåt mot Jesus i nya testamentet. Boken speglar erfarenheterna hos Israels folk från 700-talet till 400-talet. Författarna är flera. Vår text kommer från den sista tredjedelen skriven av den Tredje Jesaja. Folket har återvänt från den babyloniska fångenskapen.
Det finns en kluvenhet i texten. Gud är självklart upphöjd och helig. Men han finns också hos de modlösa och de försagda. På ett självrannsakande sätt säger Gud att evig vrede skulle förgöra livsanden och människans väsen. Livsanden och människan är viktiga för honom. Han förlåter det folk som varit i fångenskap men som nu befinner sig i en vilsen frihet.
I kapitlet före vår text (56) signaleras öppenhet. Herrens hus är öppet för alla. I kapitlet efter texten (58) handlar det om rätt fasta, att lossa orättfärdiga bojor, att dela bröd med den hungrige, att ge hemlösa husrum. Det är det som ger folket frihet, inte späkningar. Rättfärdighet går före riter.
GT-texten lär oss att växandet i tro innebär att se de modlösa, att vara öppen för alla och att finna den rätta fastan. Tron kan vara ett liv i svaghet. Men också ett tjänande med de förmågor Gud har gett oss.
I episteltexten talas det om frihet. En frihet kopplad till det gemensamma dopet i Kristus, det som bryter ned gränser mellan människor. I Galaterbrevets mest kända ord sägs: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal. 3:28). Varför bekänner Paulus detta universella människovärde? Jo, vissa i den unga församlingen i Galatien krävde omskärelse som tillägg till dopet.
Paulus betonar friheten från omskärelse för icke-judar. Detta har ofta tolkats som ett avvisande av den judiska omskärelsen och som kritik av judendomen.
Men då förstår vi Paulus fel. Det är bara för icke-judar, de som ibland kallas hednakristna, sådana som vi, som omskärelsen är felaktig; de skulle då behöva följa hela lagen. Kärnan i lagen finns kvar men löftet om försoning överordnas andra delar.
I vår text ställer Paulus först köttet mot Anden. Det är Anden som ger den sanna friheten, inte köttet. Det är köttet, inte kroppen, som ställs mot Anden. Paulus var inte kroppsfientlig men kritiserade det onda.
Paulus kopplar sedan ihop Anden och lagen. När Anden styr står vi inte under lagen. Behövs då inte lagen och regler? Är dessa upphävda? Nej, inte alls. Men lagen koncentreras till orden Du ska älska din nästa som dig själv. Efter vår text påminns vi om Andens frukter, kärlek, glädje, frihet, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Egenskaper, dygder, bortom lag och regler.
I evangeliet möter vi Jesus i hans översteprästerliga förbön. Som han ber direkt före gripandet i Getsemane. Han vädjar att Gud ska stanna hos lärjungarna när han lämnar dem. Han ber för dem, inte för världen, den värld som hatat dem därför att de inte tillhört världen. Den centrala meningen är: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda”.
För mig är detta tal om världen svårt. Det signalerar ett avstånd till skapelsen. En skapelse som i grunden är och från början var något gott. I Johannesevangeliet, med dess tudelning av verkligheten, mellan det låga materiella och det höga andliga, beskrivs världen i mörka färger.
Men redan i verserna omedelbart efter vår text (18-19) står det så här: ”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.” Här ljusnar det. Jesus kopplar sin sändning till lärjungarnas. Hans offer sägs vara en helgelse för lärjungarna. För mig handlar detta gamla ord om att växa i tron.
Helgelsen kan liksom skapelsen och försoningen relateras till de olika personerna hos vår treenige gud. Skapelsen knyts till Fadern (Skaparen) och försoningen till Sonen (Försonaren). Och helgelsen till Anden (Livsgiverskan).
Relationen mellan personerna i treenigheten är ett djupt mysterium. De är olika men hänger ihop. Liksom våra tankar, teologier, om personerna ska hänga ihop.
Vår kyrka har länge betonat frälsningen genom Jesus, försoningsteologin. Men Martin Luther lyfte också fram skapelsen och det goda i den. Skapelseteologi. Och i den värld där Skaparen och Försonaren verkar inbjuds vi att växa i tro. Genom helgelse där Anden ges plats. Den Ande som vi ofta har svårt med. Kanske därför att den blåser vart den vill.
Vad innebär då alla dessa idéer i praktiken? För oss som enskilda, för oss som församling och för oss som en del i världen?
För oss enskilda kan det handla om övningar i vardagen där vi läser berättelser i Bibeln, särskilt de om Jesus, där vi ber och söker ord för att tolka våra egna liv. Här får vi stöd i församlingens praktiker med gudstjänster och olika samtal. Där församlingen som gemenskap kan samverka med andra gemenskaper i det yttre samhället, med människor av god vilja. För skapelse och försoning.
Genom att växa i tro kan vårt livsmod stärkas. Livsmod för att vilja leva och verka i den vridna värld som präglas av krig och klimatnödläge. Livsmod för att kunna genomskåda makthavares lögner, för att orka stå upp för alla människors värde, för alla de som, i världen och i Sverige, bidrar till våra gemensamma liv, vårt gemensamma samhälle.
Tron ger vila men också kraft att stå emot den likgiltighet och leda som kan drabba var och av oss. Inför hoten mot skapelsen och vår egen tillvaro. Vi får vila i löftet om försoning. Där tron inte är ett arbete utan en gåva från vår treenige Gud. Gud tror på oss och bjuder oss att se och följa Jesus. Vi ber:
Gud, ge oss vila och en växande tro
Gud, hjälp oss att stå emot likgiltighet och leda
Gud, stärk vårt livsmod
Amen
Texter för 5:e söndagen i Påsktiden
Jes. 57:15-16
15Så säger han som är hög och upphöjd,
han som tronar i evighet
och vars namn är heligt:
Jag tronar upphöjd och helig
men finns hos den modlöse och försagde.
Jag ger de försagda mod,
ger de modlösa kraft.
16Jag skall inte ständigt hålla räfst,
inte vredgas för evigt –
då skulle livsanden förgås,
de levande väsen jag skapat.
Gal. 5:13-18
13Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. 15Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra.
16Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. 17Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. 18Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen.
Joh. 17:9-17
9Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. 10Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. 11Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. 12Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. 13Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.14Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. 15Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. 16De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. 17Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå).