Här i norra Sverige står häggen i full blom några dagar till. Längre söderut har syrenerna sin högtid just nu, antar jag. Det har blivit allt tidigare. Som barn minns jag pappa lära mig talesättet ”mellan hägg och syren” och att han förklarade hur kort den tiden var då tog skomakaren tog ledigt; från slutet av maj och in i början på juni då syrenerna blommade på min systers födelsedag. Det var i södra Sverige. På dessa breddgrader, i Västerbotten, där jag levt mitt vuxna liv kom blomningen långt senare på 1970-talet, mot midsommar. Norrlandskusten är den del där temperaturhöjningen p g a klimatförändringarna är som störst globalt; 1,9 grader.
Jag läste Karla Backlunds krönika i Reformisternas nättidning Rörelsen och blev berörd. Hon skriver: ”Jag har sörjt klimatkrisen i många år nu och landat i någon slags acceptans. Jag låter känslorna komma och passera: rädsla, sorg, frustration. Jag försöker känna mig mer arg än ledsen, för jag tror att det är mer konstruktivt.
Vad som förvånar mig är hur lite jag pratar med andra om dessa upplevelser. Jag antar att alla har sina egna små varningslampor varje år, som talar om att något är väldigt fel.”
Jag känner igen mig, den där sorgen som finns inom mig och förtvivlan när det ständigt kommer nya uppgifter om någon arts utdöende eller något nytt politiskt beslut som leder oss än närmare kollapsen. Vi är nog många som känner så.
Var det på liknande sätt förr? Under efterkrigstiden fanns en optimism, en framstegstro även om många kunniga och sensitiva röster försökte påminna oss. Som Rachel Carson, som Harry Martinson. Det var en förnekelse även då.
Istället för att sätta all vår kraft på att ställa om våra samhällen att bli hållbara och samtidigt befria oss människor från överkonsumtionens gissel, så är vi i färd att stöta ut människor, upprusta och driva världen mot randen av ett nytt världskrig, om det inte redan har börjat. Vår färd har länge varit mot den där kanten och urfolken och växt- och hotade djurarter skulle kunna säga: oss har ni redan utrotat och trängt undan.
Karlas text träffade mig. Vi behöver dela sorgen, förtvivlan och smärtan med varandra så att vi kan hitta modet, kraften och hoppet. I Skellefteå har vi bestämt oss för att göra en ”miljö- och klimatfest i valet”: en dag i augusti då vi i valrörelsen kommer samman, hyllar livet och gläds och samlar kraft och inspiration. In spirare – i anden. Idag är det pingstdagen! Vi firar Anden, livets kraft, som vi alla får del av.
Klimatkrisen kräver ett projekt stort nog att bära den, skriver Karla och utmanar hennes parti att bära upp det. Hon kan ha rätt att (s) behöver vara motor. Vi är många fler som kommer att vara med er, hoppas att ni förstår i vilken riktning framtiden finns.
Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.