Tomas Tranströmer (1931 – 2015) fick år 1990 en svår stroke med högersidig förlamning och svårigheter att prata (afasi). Tranströmer lyckades sannolikt efter hårt arbete med mycken möda och hjälp få ihop en självbiografi (1993) – Minnena ser mig – . Jag har nu läst Tranströmers biografi. Den senare nobelprisbelönte poeten (2011) berättar om sin uppväxt på enkel prosa med ett klart språk. Hela denna tunna bok handlar om författarens barndom. Tidiga minnen från 3 – 4 – årsåldern paras med berättelser från skoltiden, speciellt gymnasieåren vid Södra Real i Stockholm. Tomas Tranströmer var tidigt en människa som vågade gå sina egna vägar. Han samlade insekter, älskade museer speciellt med uppstoppade djur, gick mycket till biblioteket och trivdes kanske mest ihop med sin morfar på Runmarö i Stockholms skärgård.
Tranströmer skriver i inledningen av boken om minnen och jämför med en komet med huvud och svans. Huvudet är barndomen och uppväxten, kärnan är den mycket tidiga barndomen, där de viktigaste dragen i våra liv bestäms. Det är svårt att tränga ner till de tidigaste upplevelserna, känns nästan farligt, som att komma nära döden. Kometen livet och dess minnen tunnas ut och vidgas. Författaren ser i sextioårsåldern tillbaka mot sin barndom och försöker minnas. Det hade varit spännande om Tranströmer fortsatt med sin biografi men vi för nöja oss med det vi fått.
Tomas Tranströmer var verksam psykolog i många år vid arbetsmarknadsinstitutet i Västerås. Synen på minnen och hjärnans utveckling har delvis förändrats under de senaste decennierna. Peter Eriksson var en neuroforskare i Göteborg som 1998 kunde visa att nervceller kunde nybildas i vår hjärna, något vi tidigare lärt oss ej kunde ske. Så småningom kom synen på hjärnan att förändras. Även den äldre människans hjärna är plastisk och föränderlig. Den äldre människan må ha svårare att memorera nya detaljer, men ser mer till helheter och sammanhang, och även beteenden och karaktärsdrag kan därigenom förändras.
Tillsammans kunde livet som komet kompletteras med bläckfisken med huvud och armar. Bläckfiskens huvud är den gamla människan med sin erfarenhet och förmåga till överblick, armarna är våra erfarenheter och minnen. Man säger ofta att när man blir gammal blir man barn på nytt. Men kan det inte vara så; man blir både gammal och barn på en gång och får ett större instrument att spela på.
Benny Fhager
Benny Fhager är läkare och psykiater subspecialitet äldrepsykiatri, huvudsakligen verksam vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Medlem av Förbundet Kristen humanism och samhällssyns styrelse 1978 – 2000, de första åren KRISS representant. Bosatt på Donsö i Göteborgs södra skärgård tillsammans med min fru Barbro. Medlem i Johannebergs Equmeniakyrka. Foto: Barbro Fhager.