I slutet av maj kom påve Leo XIV:s encyklika Magnifica Humanitas (Den storslagna människan). En möjlig motkraft som lyfter fram hoten mot det mänskliga. Eller?
Vårens angrepp på påven från den 47:e och J D Vance visar att kyrkor kan hota hegemoniska makter. Encyklikan kommer från en 2000 år gammal gemenskap med 1,4 miljarder medlemmar och möter ett 250 år gammalt rike, ett imperium som nu försvagas.
Encyklikan finns på nätet (https://read.clarebir.ch/magnifica/). Undertiteln, att skydda den mänskliga personen i den artificiella intelligensens tid, ger inriktningen. 245 stycken på 85 sidor är skrivna för ”alla trogna katoliker, alla andra kristna och till alla män och kvinnor av god vilja.” För kristna humanister och andra som inte ännu läst ger jag min bild av en tät text.
Leo citerar Augustinus ord om de två formerna av kärlek: “Two loves have built two cities: the earthly city, the love of self even to the contempt of God; the heavenly city, the love of God even to the contempt of self.” USA är nu inte den jordiska staden eller kyrkan den himmelska. I den faktiska världen är ju inget rent. Ändå ett memento.
Vi möter läroutvecklingen från 1891 med Leo XIII:s encyklika Rerum Novarum (De nya tingen), sociallärans Magna Charta. Som tar upp ”den sociala frågan”, effekterna på arbetets villkor vid den då snabbt växande kapitalismen. Arbetarnas fackliga organisering erkändes.
Därefter passerar flera påvar, från Pius XI till Leos föregångare Franciskus. Katoliker och specialister får värdera närmare. Dock ska ju alla traditioner, med sina ’eviga’ sanningar, ständigt tolkas i aktuell historisk tid. Om de vill fortsätta att vandra med människor.
Leo beskriver fyra former av mänsklig värdighet; den moraliska som vägleder handlandet, den sociala som levnadsvillkor och den existentiella, individens värdering av sig själv. Till sist den ontologiska, knuten till själva existensen, uttrycket för Guds vilja, skapande och kärlek. Arbetet för mänskliga rättigheter efter andra världskriget bejakas.
Därefter följer lärans fem principer, det allmänna goda, det som går utöver värdet för den enskilde och som bara kan garanteras genom gemensamma ansträngningar och allas tillgång till skapade tillgångar; äganderätten erkänns men begränsas. Till detta läggs de mer bekanta principerna, subsidiariteten, solidariteten och den sociala rättvisan. En rättvisa som prövas av hur vi behandlar migranter, flyktingar, alla de som tvingas flytta på grund av fattigdom, våld, klimatförändringar och miljökatastrofer.
Socialläran vänds också mot kyrkan själv; som ska renas från orättvisor, brist på öppenhet och maktmissbruk. Kyrkan ska lyssna på offren och erkänna den skada dessa lidit.
Vid analysen av AI ansluter Leo till Franciskus encyklika, Laudate Si´, med dess kritik av att effektivitet, kontroll och vinstbegär ensamt tillåts forma olika beslut.
Vad ska då styra bygget av det AI-präglade samhället? Leo har redan tidigt presenterat två byggnadsideal, enhetlighetens och övermodets Babel (1 Mos.11:1-9) och den stilla återuppbyggnaden av Jerusalems tempel efter babyloniska fångenskapen (Neh. 2-6).
Ett särdrag hos AI är att den inte byggs utan snarare kultiveras där intelligensen växer med dolda processer. Här behövs fördjupad vetenskaplig och moralisk prövning. Intelligenserna beskrivs så här (e ö):
”De gör inga erfarenheter, äger ingen kropp, känner inte glädje eller smärta, mognar inte genom relationer och känner inte ur sitt inre, kärlek, vänskap, arbete och ansvar. Inte heller har de ett moraliskt medvetande, då de inte kan döma mellan gott och ont, förstå den djupare innebörden i olika situationer och bära ansvar för konsekvenserna.”
Utvecklingen av AI prövas mot socialläran. Det allmänna goda ska utmana kunskapsmässiga, ekonomiska och politiska ojämlikheter. Allmän tillgång till det goda kräver utbildning för de många. Subsidiariteten kräver att lokala gemenskaper kan välja och prioritera. Solidariteten ska synliggöra de dolda, ofta exploaterade, människorna. Rättvisan ska förändra de globala makter som avgör vilka som tränar modellerna och vilka som bara underordnas.
Sanningen är central för det gemensamma goda och en förutsättning för demokrati. Ekonomin ska stärka människans värdighet. Det moderna slaveriet under den digitala ytan fördöms liksom den nykoloniala jakten på jordartsmetaller och slöseriet med energi och vatten.
AI påverkar krigen. En AI, frikopplad från etik och ansvar, skyndar på beslut om liv och död. AI stödjer försvar men också angrepp. Ukraina nämns inte men finns förstås som ett dilemma.
AI sänker trösklarna för krig. Idéer om ’artificiella moraliska agenter’ fördöms; moral är mer än kalkylerande. Utrymmet för personligt ansvar ska stärkas. I en värld med falsk realism och kulturell övertygelse där krig sägs vara en oundviklig del av människans natur.
Leo proklamerar en civilisation med kärlek. Nuet är inte förutbestämt utan kan ändras genom omvändelse. Utifrån löftet att Kristus getts all makt i himlen och på jorden (Matt. 28:18). Fred ska byggas genom realism mellan idealism och cynism.
Leo inbjuder alla att bli “hoppets vävare,” likt jungfru Maria som lärde: “to look at the world from a lower position: through the eyes of those who suffer rather than the mighty; to view history through the eyes of the little ones, rather than through the perspective of the powerful; to interpret the events of history from the viewpoint of the widow, the orphan, the stranger, the wounded child, the exile and the fugitive.”
Den 47:e och de digitala makthavarna har hittills varit tysta. Måhända ett tecken på textens potential. Kan då en påvlig encyklika betyda något? I en värld
där vi möter AI som befriar men som också ger kognitiv svindel, en utsuddad gräns mellan sant och falskt, som gröper ur kreativiteten i konst, litteratur, musik och vetenskap och
där stater inte förmår reglera privata kapitalintressen för att ge en global ram med humanistiska förtecken för AI.
Goda idéer, påvliga och andra, behöver sociala fötter i det sekulära och i kyrkorna.
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå).