Ibland säger jag, tyst för mig själv – omedelbart: ”Ja – så här är det, ja, det stämmer
absolut! ” Jag tror inte jag sa det högt så mina stolsgrannar på FKH’s sommarmöte i
Sigtuna nu i augusti hörde min spontana reaktion. Detta hände under Cecilia Uddéns
föredrag: Det är journalisters plikt att tvivla. Hon hade fört oss in i olika situationer från
Mellanöstern där hon är Sveriges Radio utrikeskorrespondent.
Under föreläsningens gång berättade Cecilia för oss om möten med enskilda, namngiva
människor, däribland några barn som levde i krigets skugga och brutala verkligheter.
Dessa händelser återger hon också i sin bok: Allt har en smak av aska. (Uddén 2025)
Mötet med den sjuåriga Mahmoud ägde rum efter kriget i 2009. Hon besökte en skola i
norra Gaza där det stod tomma bänkar i nästan varje klassrum. Läraren frågade honom
om han ville berätta för journalisten om sin pappa. ”Pojken reste sig, tog mig i hand och
log innan han med artigt formell röst sa: ’Välkommen!’ ” Han började prata, men när
läraren eller Cecilia avbröt honom med en fråga sa han strängt ifrån: ”..hemma blir jag
avbruten hela tiden. Om ni vill att jag berättar om min pappa får ni vara tysta och lyssna.”
(Uddén s 193, s 194)
Var det här jag under föreläsningen sa mitt första Ja? Barnet villkorade sitt berättande.
Det som händer vidare under intervjun bekräftar betydelsen av att journalisten
respekterade denna markering. Hon fick höra om hur han varje dag gick och vattnade sin
pappas grav ”eftersom de döda också är törstiga.” (Uddén s 194) Vid graven läste han
text ur Koranen och samtalade med sin pappa som frågade om hur han uppförde sig i
skolan, om han tröstade sin mamma och vad han skulle bli när han blev stor. Han ville
plantera blommor på graven, men det fick han inte för imamen. Det var synd.
De vuxna kring Mahmoud var oroliga. Ändå gick han dit, varje dag och vattnade sin
pappas grav.
Varför kom mitt omedelbara Ja? Han bad om respekt och fick respekt för sitt talande och
berättade. Janusz Korczak, den polsk-judiske författaren, barnläkaren och pedagogen
skriver att ”barnens främsta och oantastliga rättighet är rätten att uttrycka sina tankar..”
Han skriver vidare om barnets rätt ”till den dag som är” och ”barnets rätt att vara som
det är.” (Korczak s 84 ).
”Man måste känna barnen väl för att göra så få misstag som möjligt när man värnar om
dessa rättigheter. Misstag kan inte undvikas. Men vi behöver inte oroa oss alltför mycket,
barnen kommer själva att korrigera dem med förvånansvärd vaksamhet, bara vi inte
försvagar en av deras ofattbara förmågor – den starka självbevarelsedriften.” (Korczak s 84)
Janusz Korczak talar ur en mångårig, beprövad erfarenhet från samvaro med barn,
skriver Sven Hartman. Korczak startade 1912 ett barnhem för föräldralösa judiska barn,
Dom Sierot, och fortsatte sin gärning som läkare och pedagog i olika barnhem under
flera tiår. Korczak var också författare. Han skrev mitt i sitt dagliga och nattliga liv med barnen.
”Texterna skrevs under en mycket mörk period i Europas historia,” skriver
Hartman vidare. ” Korczak arbetade i en tid av krig, social misär, missbruk och rasism.
Och han insåg att de som drabbades värst var barnen.” (” Korczak s 6)
Så tillbaka till Sigtunastiftelsens stora sal och den varma tisdagen i augusti då jag
lyssnade till Cecilia Uddéns föreläsning. Hon kände inte den sjuåriga Mahmoud. Men
hon visade honom och hans berättelse full respekt. Hon gjorde inte misstaget att
försvaga barnets ofattbara förmåga, den starka självbevarelsedriften. Hon snarare
bekräftade den och därmed förstärkte den.
Antagligen var det flera än jag där i salen som förundrades över Cecilias berättelser om
möten med barn i krig. Någon frågade om hon läst barnpsykologi för att kunna skapa
sådan lyhördhet och skicklighet i möten med barn. Nej, det hade hon inte gjort, svarade
hon.
Rubriken för föreläsningen handlade om journalisters plikt att tvivla. Talar de hon möter i
krigssituationer sant om det som faktiskt har hänt? Kan man egentligen lita på barnens
berättelser? Är dessa tillförlitliga källor för en journalist med plikten att i möjligaste mån
söka fakta?
På samma skola fast i ett annat rum satt Iman, beredd att berätta.
”Iman grät mest av barnen. Hon berättade så snabbt att hon nästan tappade andan och
berättade med stor inlevelse om hur hennes hem jämnats vid marken, att familjen nu
bodde i tält och fick hämta vatten i hink och laga mat över öppen eld.” Hennes farfar
hade dödats fast de vuxna ville inte att hon skulle få se honom. ” ’Men jag såg hans
hand’, sa hon. ’Den hängde blodig från båren. Jag brukade hålla farfar i handen när jag
var rädd’. ” (Uddén s 195)
Cecilia Uddén bad om att få följa med Iman hem. Ingenting av det flickan berättat om
stämde. De bodde kvar i sin lägenhet och farfar var inte död. Mamman uttryckte oro för
sin dotters påhittade historier som hon heller inte kunde förstå. Flickan kissade på sig
om natten.
På vägen tillbaka till skolan frågade Cecilia irriterad om varför hon hade ljugit för henne.
Då började Iman att gråta igen, och berättade att hon ibland pratar med de döda om
natten. De döda ville veta hur det var i Gaza nu efter kriget, ”.. och hon ville inte att de
skulle känna att de hade det sämre än de som hade överlevt”. Därför berättade hon om
hur eländigt de hade det nu. ” ’Jag vet ju inget om hur det verkligen är i paradiset’ ”.
(Uddén s 196)
Uddén skriver i sin bok om Imans överlevnadsskuld som barn i krig ofta drabbas av.
Både muslimer, judar och kristna vill mildra den hos barnen genom att förklara att de
döda har dött för sin Gud.
Men, tänker jag, att det här är ett barn som tvivlar på den religiösa standardtrösten. Tänk
om de inte har det så bra i paradiset som de vuxna säger? Hur svarar flickan Iman, då
på de dödas nattliga frågor till henne?
Barnet har ”rätt att vara som det är.” skriver Korczak. Jag känner igen Iman från andra,
egna möten med barn. De påtar sig ett ansvar och de handlar. Gör något utifrån sin egen
livsvärld.
”I mötet med barnet tyckte sig Korczak stå inför det okända,” skriver Hartman. ”Vi
känner inte barnet, skriver han, vi vet så lite. Och detta ”jag vet inte” blir hos honom en
kreativ utgångspunkt för att formulera verkligt viktiga frågor, som kan hjälpa oss att
verkligen se barnen när vi möter dem.” (Korczak. s 7)
Om jag med den blicken närmar mig berättelserna om både Mahmoud och Iman, vad
ser jag då?
Båda barnen påtar sig ett ansvar, sitt ansvar och handlar utifrån sin livsvärld, sin logik
och sin sanning. Klart att de döda behöver vatten. Klart att jag måste trösta de döda.
Därmed gör Mahmoud en daglig vattenritual med samtal på sin fars grav, och Iman
iscensätter en inre teater som tröst för de döda.
Ja, tänker jag vidare. Barns rätt till sina egna ord, uttryck, gestaltningar är just så
grundläggande som Janusz Korczak ingående beskriver i sina erfarenhetsbaserade,
vackra texter.
Denna rätt värnar Cecilia Uddén i sin gärning som journalist när hon möter barnen med
inkännande och respekt för deras livsvärld.
Hon och andra journalister i krigszoner gör en stor insats för barnen och för oss alla,
befäster det okränkbara människovärdet i situationer där det är som mest hotat.
Litteratur:
Uddén, Cecilia: Allt har en smak av aska, 2025
Korczak, Janus: Se barnet, se människan! – texter om barn och deras rättigheter. Urval
och kommentarer av Sven Hartman, 2026
Bild: Malmö konsthall
Kirsten Grønlien Zetterqvist, TD i religionsfilosofi med inriktning på existentiella frågor och feministisk teori, tidigare lektor vid lärarutbildningen, SU, främst i professionsetik och värdegrundsfrågor. Jag har arbetat som folkhögskollärare vid Sigtuna Folkhögskola i dess yrkesinriktade utbildningar för Svenska kyrkans församlingar och stift. Numera filosoferar jag gärna i min trädgård och skriver om det. Medlem i FKH.