Ibland är världen så dyster, det mänskliga lidandet så stort, klimatnödläget så allvarligt att alla förbättringar syns avlägsna. Med krig i Ukraina, Israel, Palestina och våld i USA, Brasilien, Indien och Frankrike. I Sverige med hot om våld, mot bl.a. politiker, och oro för att utvisningar och repression fortsätter på grund av politiska blockeringar. Då lurar tröttheten. För många av oss den priviligierades trötthet. Det allvarliga är ju avlägset.
Läsning av böcker på papper distanserar från dysterhet och alla digitala sinnesintryck. I höst har jag börjat läsa den nya översättningen av NT. Egentligen behövs närläsning och jämförelse med 1981 års översättning. Men sådant tar ju tid. En smitväg är att läsa rakt på och låta sig överflödas av det nya, mer ojämna, språket. Rebecka Kärde uppskattar, i sin sekulära läsning, grekiskans genomslag i formen (DN 23 oktober 2026).
Det som hittills har stuckit ut är det jag tidigare funderat över. Förförståelsens urval.
I Niklas Rådströms Judas hågkomster (2026), en roman om en 65-årig Judas, möter en lärjunge som inte förrådde Jesus, utan lämnade ut honom. Så även i NT2026. Däremot ligger Rådströms tolkning bortom NT-texten: Att Jesus tydligt uppmanade Judas till att utlämna honom, en dogmatisk provokation hos Rådströms alternativa passionshistoria.
En annan nygammal påminnelse rör orden tro och trofasthet i Romarbrevet 1:17 och 3:22. Här ger grekiskans objektiva och subjektiva genitiv en valmöjlighet, mellan tro på Gud och Guds (eller Jesu) trofasthet. Detta lyfter nu NT2026 fram. Och väcker därmed frågor kring tro som försanthållande, som gärning och som kärleksrelation.
Orkar man inte läsa, bibel eller annat, kan man sträcktitta på TV-serier. Själv såg jag nyligen den fjärde, sista, säsongen av den tyska Babylon Berlin.
Hela serien rör den långa uppmarschen till nazisternas maktövertagande. Fjärde säsongen börjar 30 januari 1933, dagen då Hindenburg utsåg Hitler till rikskansler, och slutar med riksdagshusbranden 27 februari. På kort tid urholkades demokratin.
Det är stor skillnad mellan Tyskland 1933 och världen 2026. Men gemensamheter finns, i relationen mellan språk och våld. Vårt nya nu är det digitala, invaderande språket, ofta våldsamt. Som reflekterar men också skapar faktiskt våld, militärt och annat.
En forskare, Søren Schultz Hansen, varnar oss för att se Donald Trump som onormal (DN Debatt 20 oktober 2026). Den 47:e artikulerar, låt vara som extrem ultranarcissist, en världsordning som rör sig från ett regelbaserat system med skydd för mänskliga rättigheter till ett maktbaserat där rikedom och ojämlikheter ökar. Detta upphör inte med Trump. Maktens värld hotar att bli det nya normala.
I Esaias Tegnérs Det eviga (1806) sägs: ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort” och i diktens sista strof (se nedan) möter en moralisk appell. Om sanning, rätt och skönhet. En idealistisk triad från förfluten tid. I vår tid gäller realism i politiken. Mot detta ställs det trotsiga kristna hoppet.
Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.
Denna text skrevs den 25 oktober, alltså innan mellanårsvalet i USA. Bilden är mer hoppfull nu. Men hur mycket? Särskilt i det globala.
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå).