Texterna på förbundets blogg är uttryck för författarens egna ståndpunkter.
Det finns en replik från den avslutande valdebatten i SVT i september som, milt sagt, har gnagt i mig sedan jag hörde den. Det var Jimmy Åkessons kommentar till något som Amanda Lind sagt: ”Jag struntar fullkomligt i vad Klimatpolitiska rådet säger”, sa han.
Så förfärligt! En ledande politiker som inte bryr sig om den samlade vetenskapen. Det betyder, vad jag förstår av annat han sagt, att Åkesson har samma avvisande syn på t.ex. FN:s klimatpanel och den överväldigande delen av alla klimatforskare.
”Jag struntar i vad de säger, för så här tycker jag.” Så skulle man kunna beskriva hans uppfattning. Har han samma syn på t.ex. medicinsk forskning, eller är det just på klimatområdet som han tycker sig veta bättre än den samlade forskningsvärlden?
Tyvärr är Jimmy Åkesson inte ensam bland politiker om sin hållning. Kanske har han också många av oss medborgare med sig även om vi inte uttrycker oss så oförblommerat som han. Åtminstone lever många av oss som om det inte fanns någon klimatkris. Och det är inte bara SD:s politiker som bidrar till den förnekelsen. Vi får god hjälp från många håll att blunda för det allvarliga läge vi befinner oss i.
”Människor vill ha positiva nyheter om klimatet”, sa forskaren Johan Rockström i sitt sommarprogram för några år sedan. Och så fortsatte han: ”Men man säger ju inte till en patient som har cancer att du har bara en lätt förkylning för att det är trevligare att få höra det. Om man ska kunna ge rätt behandling måste man ha rätt diagnos inte minst när diagnosen är allvarlig”.
Och klimatläget är allvarligt. Man behöver inte vara forskare för att inse det. Nyheter om översvämningar, extremväder och skogsbränder talar sitt tydliga språk för den som vill lyssna. För några veckor sedan fick vi av FN:s miljöprogram UNEP veta att vi inte kommer att klara Parisavtalets mål att hålla den globala temperaturökningen under 1,5 grader jämfört med förindustriell tid.
I bästa fall hamnar vi på 1,7-1,8 grader. Och med nuvarande politik ser det ut som om jordens temperatur år 2100 kommer att ha ökat med 2,8 grader. Vid det laget kommer mina barnbarn, vilkas klimatframtid jag oroar mig för, att vara mellan 70 och 80 år. Och de kommer att ha ännu större anledning än vad jag har nu att vara oroliga för sina barnbarns framtid.
USA har lämnat Parisavtalet. Flera av EU:s länder vill tillåta mer utsläpp. I Sverige finns det krafter som vill lätta på klimatrestriktionerna. Just nu vet vi inte vart den svenska klimatpolitiken tar vägen men vi får hoppas att det är kloka politiker som har öppna ögon och mycket mod som ska ansvara för klimatfrågorna framöver.
Sveriges utsläpp är så små, säger somliga. De betyder inget. Men såklart de gör! Först och främst är varje tiondel av en grad viktig. Dessutom är våra utsläpp större än vi tror med tanke på allt vi konsumerar som är tillverkat i andra länder. Sen är Sveriges roll som förebild och vår roll i EU betydelsefull. Sverige behöver med bestämdhet spjärna emot bakåtsträvare som blundar för klimatförändringarnas konsekvenser.
Vi ska inte skämmas för vårt sätt att leva, hör man ibland. Flygskam är omodernt. Vi ska väl förverkliga det vi kan och vill. Men ska vi verkligen det om vi då förstör för andra, för människor och djur, för hav och växter? Kan inte skam vara ett mänskligt adelsmärke som visar att vi bryr oss? Blir livet alltid sämre för att vi avstår från något?
Skam kan göra att man blundar och vänder sig bort. Men skammen kan också ge insikt och driva till handling. Allt kan vi inte förändra på en gång. Men vi kan börja, enskilt och tillsammans. Vi kan driva på våra politiker. Och aldrig att vi ska acceptera politiker som försöker få oss att förneka sanningen.
Lisa Tegby, präst i Umeå. Det här är en återpublicerad krönika i Västerbottens-Kuriren den 7 november.
Foto: Emma Da Silva /AP/TT