Stödet till Islamic Relief via SIDA har just upphört. Regeringen med Benjamin Dousa (och terrorforskaren Magnus Ranstorp) hävdar en försiktighetsprincip (indirekta och svaga kopplingar till Muslimska brödraskapet) som kommer att ge ökad svält till döds för barn i Etiopien. Av samma skäl strök regeringen i december 2024 stödet till Gaza via UNWRA. I båda fallen omfördelades stödet till andra, mindre effektiva, organisationer. Man struntar i den juridiska och medicinska principen om fara i dröjsmål. Ideologi trumfar fara för liv.
För några dagar sedan öppnade SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt för en eliminering av biståndsbudgeten: ”Det går att skära bort. Det gör ingen nytta för Sverige.” Sjöstedt tillhör kretsen av möjliga SD-ministrar om Tidölaget vinner höstens val.
Sverige har haft gemensamt finansierat bistånd sedan 1962 och enprocentsmålet nåddes under 1970-talet. I dag uppgår biståndet till 56 miljarder kronor (0,85 % av bruttonationalinkomsten som är något högre än BNP).
Nu hotas denna gemensamma, skattefinansierade, solidaritet.
Hur stort är då det offentliga biståndet i relation till hushållens inkomster? Hur stora är hushållens gåvor till biståndsorganisationer? Svaren signalerar vad som kan hända vid en bantning av biståndsbudgeten.
År 2025 hade svenska hushåll runt 3 200 mdkr att disponera efter eget val. Det gemensamma biståndet på 56 mdkr var 1,75 % av dessa disponibla inkomster. Så stor är den börda Oscar Sjöstedt vill lyfta från medborgarna.
År 2024 gav hushållen drygt 11 mdkr till ideella organisationer. Allt gick inte till de som verkar utomlands (inkl. mission) men ändå 62 % (övrigt går till bl.a. cancer-, hjärt/kärl forskning). Detta ger drygt 7 mdkr i privat bistånd, en åttondedel i relation till det gemensamma på 56 mdkr. Andelen för privat bistånd är lite lägre då en del gåvor ger skattereduktion. I ekonomisk mening är skattereduktionen likt ett bidrag som ökar biståndsbudgeten. Det privata biståndet ligger därför på kanske en tiondedel av det gemensamma.
Till gåvorna i det privata biståndet skulle man kunna lägga värdet av den tid ideella arbetar med biståndsorganisationer (syföreningar och Röda korset). Ett räkneexempel indikerar möjlig storlek: Vid en tänkt timlön på 165 kr (minimilön för handelsanställda) bidrar en ideell som arbetar 50 timmar om året med 8 250 kr. Bidraget från 100 000 ideella blir 825 mnkr. Hur många som arbetar ideellt är en öppen fråga, i alla fall för en kort bloggpost.
Med ett privat bistånd på en tiondedel av det gemensamma blir frågan: Vad händer med det samlade biståndet om det gemensamma försvinner? Kommer de nya 56 miljarderna till hushållen att öka privata gåvor? Och med hur mycket? En annan öppen fråga för var och ens reflektion.
Biståndet ger liksom kulturen värden till samhället utöver det som enskilda medborgare på egen hand tar emot eller bidrar till. Därför är biståndet ett gemensamt åtagande. Utom för libertarianer som avskyr all paternalism. Att bevara överblick och kompetens i biståndsfrågor är också viktigt. I stället för att slå sönder dem som Trump och Musk gjorde med USAID.
Det gemensamma är politik. Då behövs politiska argument för biståndet. Anständighet och humanitet borde räcka. I höstens val.
Anders Kristoffersson är fil.dr i nationalekonomi och teol.mag. Han var aktiv i KRISS och KHS under tidigt 70-tal, arbetade ett kvartssekel runt millennieskiftet med skatter som byråkrat på Finansdepartementet och är, med uppväxt i SMF, tillhörig, ideell och förtroendevald i Svenska kyrkan (nu i Ålidhems församling, Umeå).