Ber genast om ursäkt för rubriken, jag kunde inte låta bli. Fortsättningen ska bli mer seriös. Jag vill lyfta några tankar som väckts hos mig av Aftonbladets granskning av Birgitta Eds retreatgårdsprojekt.
Det är svårt att navigera i svallvågorna kring granskningen. Den har så många aspekter: från SÄPO till Domkapitlet, från vänskapskorruption till existentiell hälsa. Jag ska försöka hålla mig till det som rör kyrkan – även om ju allt hänger samman (vilket kanske är problemet).
När jag satt i kyrkan och lyssnade på texterna Andra söndagen efter trefaldighet tyckte jag mig få en nyckel till det som skaver i den här historien. Det genomgående temat där är att Gud kallar dem som inte har makt, inte är rika, inte räknas i världens ögon. Så hur rimmar det med ett projekt som drivs av rika och inflytelserika människor med nära tillgång till såväl politisk och ekonomisk som kyrklig makt?
Mycket i Aftonbladets granskning kan te sig överdrivet och lite okunnigt för den som rört sig i kyrkliga miljöer. Det är självklart att man har volontärer på en kyrklig retreat- eller kursgård. Det är självklart att man får donationer av allt från pengagåvor till hemstickade tossor. Begreppet existentiell hälsa torde vara bekant för de flesta av oss.
Vad är problemet?
Så berättelsen om projektet skulle kunna lyda: Vängården Fållökna, som varit en viktig plats för många, gick inte ihop ekonomiskt, utan stiftelsen som drivit den var tvungen att sälja gården. Till all lycka fanns en grupp människor som ville fortsätta att driva den i samma anda som tidigare, och kunde få loss pengar och köpa den. Med hjälp av donationer och volontärarbete har nu restaureringsarbetet kommit igång. Vårt land har inget överflöd av retreatgårdar, utan de som finns får snabbt sina arrangemang fulltecknade. Gården fyller alltså ett behov. Och i Nya testamentet läser vi ju faktiskt också om kvinnorna som följde Jesus och ”hjälpte dem med sina tillgångar”, purpurhandlerskan Lydia och andra välbeställda personer. Så vad är problemet?
Kanske det där med att initiativtagarna behåller gårdens två flyglar som privatbostäder, och att volontärerna även tas i anspråk för att rusta dem. Och så det där med att de utlovas ”nätverk” som belöning. Och att de bjuds in till möten i Sagerska palatset. Och att ett par av dem har fått höga poster i staten (jag tror kanske att de hade fått dem utan att röja sly på Fållökna, men det handlar väl just om att de flesta av volontärerna redan ingår i en klick kring statsministern). Och att Birgitta Ed – förvisso under tjänstledighet från ordinarie tjänst – arvoderas för att utveckla verksamheten. Och att styrelsen består av personer som under lång tid haft affärer ihop. Och att en av dem har intressen i det kontroversiella projekt kring Strängnäs domkyrka som Birgitta Ed driver.
Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i himmelriket, säger Jesus. Jag försöker sätta mig in i mentaliteten i ett för mig främmande sammanhang, och tror helt enkelt att styrelsen för Follöknastiftelsen och personerna i deras krets verkligen inte förstår problemet. De är styrelseproffs, företagare, entreprenörer och PR-konsulter. Nätverkande för att få tillgång till ekonomiska och politiska maktsfärer är deras livsluft. Och nu tänker de kanske att de använder sina talanger för ett gott syfte, i vad de nog kallar en win-win-situation. Men för oss som inte kommer från den världen ter det sig som gränslöshet, geggigt sammanblandande av roller och bristande maktanalys.
Entreprenör och präst?
Birgitta Ed presenterar sig om ”entreprenör och präst”. Jag tror att det är två identiteter som står i en stark spänning till varandra – och detta skulle vi behöva fundera över i kyrkan, för hon är inte den enda som agerar som entreprenör i kyrkliga sammanhang. En entreprenör är en handlingskraftig, självständig person som sätter igång saker och ser möjligheter som inte andra lagt märke till.
När Birgitta Ed i egenskap av hustru till statsministern köper kuddar, brödspadar och trasmattor för summor som får en del av oss att häpna men som för en tidigare företagare antagligen känns helt rimliga, när hon vill bygga hönshus, odla bin och starta äppelmusttillverkning på Harpsund är det ett utslag av hennes entreprenörsanda – samtidigt som prästkragen markerar hennes andra identitet. Hon skapar en roll som ”first lady” enligt amerikansk modell efter eget huvud. På Fållökna har hon ännu större möjligheter att utöva sitt entreprenörskap.
En trögrörlig institution som kyrkan kan behöva sådana personer – men det finns också risker. Ett par aktuella studier av ämbetsrollen och prästers och pastorers identitet[1] påpekar att de som idag blir präster och pastorer har en jämfört med tidigare generationer mer individualistisk syn på den uppgift de går in i, samtidigt som prästens identitet blivit mer oklar. Fokus ligger på den egna personen, ens egna egenskaper, snarare än att vara församlingens tjänare som går in i en klart definierad roll. Ämbetet blir en plattform för ens eget engagemang. Gissningsvis har detta att göra med en individualistisk tidsanda, som förstärks av hur utbildnings- och antagningsprocessen utformas.
Ett dilemma för domkapitlet
Frågan är alltså hur kyrkan kan ta tillvara prästers och pastorers ”entreprenörsanda” så att det kommer församlingen tillgodo. Blir det en person som glänser med alla sina initiativ och ställer dem som harvar på med dop, vigsel och begravning i skuggan? Blir församlingen en hub för ”småföretagare”? Och om detta entreprenörskap spränger församlingens ramar och startar eget, hur förhåller man sig till det?
Strängnäs domkapitel har ingen lätt uppgift när de ska ta itu med anmälningarna av Birgitta Ed. Om de friar henne kommer de att anklagas för att inte våga kritisera statsministerns hustru och falla till föga inför den världsliga makten. Om de ger henne en varning kommer de som anser att kyrkan styrs av ”vänstern” att få vatten på sin kvarn. Min gissning är att det inte blir någon åtgärd – det är nog svårt att se vad i prästlöftena hon brutit mot, även om sammanblandningen av rollerna som präst, företagare och hustru till statsministern ter sig olämpliga, och kan skada kyrkan – i diverse kommentarsfält har jag sett en aggressiv antiklerikalism väckas till liv.
Men jag skulle önska att det här exemplet fick inte bara Strängnäs stift utan hela kyrkan att fundera över prästers identitet i en individualistisk tid, och hur präst- och entreprenörsrollerna kan förenas.
[1] Kallad till präst och pastor av Caroline Klintberg och Anneli Winell; Vigd till tjänst. Om ämbetet i svenska kyrkan av Karin Rubensson och Karin Tillberg
Helene Egnell är stockholmare av födsel och ohejdad vana, men har rötter både söder och norr om Mälardalen. Hon är präst i Svenska kyrkan, en gång i tiden journalist, numera pensionär. Religionsdialog, feminism och funktionshinderfrågor ligger henne varmt om hjärtat. Sitter gärna i en fåtölj med en bok eller en stickning, annars kan man hitta henne i Operans salong.