Det är snart högsommar. Själv är jag på södra Öland när dessa rader skrivs, och även om inte känslorna finns där idag så påminns jag om dem, de som följde med mina barndoms somrar på denna ö. Då, med barnets förundran och förmåga att så helt gå in i känslotillstånd att världen upplevdes magisk, förtrollad. Färgerna var intensiva, vinden i håret och mot huden var skön, leken i snåren med de andra barnen så underbart härlig. Och känslan av våt och formbar sand när vi byggde slott på stranden. Gamla melodier och sångtexter jag inte visste fanns kvar gör sig påminda. Den lille pojken lever fortfarande kvar i mig.

Semester kan vara att få återvända till ett förflutet och fånga upp det på nytt. Semester kan även vara att i nuet få möjlighet att få kliva ur för en stund, ur vardagens konfliktfyllda verklighet. Jag tror att vi behöver det, kliva ur en stund även när det inte rör sig om semester. För någon är det en kyrkokonsert, för någon annan en tidig morgon i solen på balkongen eller att få förundras över en nyckelpiga som slagit sig ner på armen. Stunder då livskänslan åter höjs och det känns gott att vara med. Vi behöver det för att orka igen, orka vara människa bland andra människor och ta oss an livet med öppna, medvetna sinnen.

Flödet på sociala medier och på TV – nyheterna påminner även på semestern att allt finns där: svälten i Sudan, krigen och en valrörelse här hemma i Sverige. Även här på Öland märks det. Stora almträd har dött, torsken finns inte längre i havet som då i pojkens barndom och det är vattenbrist i klimatförändringarnas spår. Men just nu, få kliva ur ett litet tag, ta in livet, dess skönhet och vänlighet för att sedan återigen ta sig an allt som hör till att vara människa.

_{Anders Wesslund, psykolog och psykoterapeut med många år inom BUP, numera verksam vid S:t Lukas i Skellefteå. Återkommer ofta till mellanmänskliga relationer; från inre rum till samtalsrum och geopolitik.}